Sverige har blivit den danska högerns strykpojke. Under valkampanjen i höstas liknades de svenska mediernas beröringsskräck för Sverigedemokraterna vid valfusket i korrupta bananrepubliker. Därför är det inte överraskande att en av de mest högljudda figurerna på den danska högerkanten, bloggaren Mikael Jalving, nu har skrivit en bok där han går till hårt angrepp mot det politiska etablissemanget i Stockholm.

Huvudanklagelsen i ”Absolut Sverige” är att riksdagen styrs av en högdragen och inbilsk överklass, som är helt likgiltig inför att folkhemmet är på väg mot upplösning på grund av islamistisk fundamentalism och feministisk jämställdhetsdogmatik. Sverige kritiseras för att ha sjunkit ner i ett bedövat tigande tillstånd. Jalving skriver: ”Är det idealet: Tystnadens rike? Ett småborgerligt helvete. Svenskarna kör runt i världens säkraste bilar men för en politik utan startlås och airbags, nej tack, det är ingenting för dem”.

Om kritiken låter som ett eko av Jimmie Åkesson är det ingen slump. Sverigedemokraternas kraftfullaste förespråkare finns i Danmark, närmare bestämt bland Mikael Jalving och hans neo-snapphanar. De hän­ger sig åt en revolutionsromantik, som sträcker sig ända tillbaka till gerillakrigen mot den svenska ockupationsmakten i Skåneland, och betraktar idag Sverigedemokraterna som en undertryckt frihetsrörelse.

Idén bakom boken är inte originell: Mikael Jalving, som är knuten till den konservativa dagstidningen Jyllands-Posten, har skrivit sitt porträtt av Sverige som ett direkt svar på den svenska journalisten Lena Sundströms kritikerrosade bok ”Världens lyckligaste folk” (2009). På samma sätt som hon skildrade ett nytt högervridet Danmark, som enligt hennes uppfattning har blivit mer främlingsfientligt, försöker han teckna en kritisk bild av ett nytt muslimskt Sverige, där den vackra ytan håller på att krackelera för att politiker, medier och akademiker inte vågar tala öppet om islam, getton och multikulturellt kaos.

”Absolut Sverige” är ett tack för senast till Lena Sundström. I en blandning av dagboksanteckningar, polemik och referat reser Mikael Jalving runt på landsvägarna, iakttar och talar med utvalda. Men de flesta tankar Mikael Jalving för fram om ”extremernas Sverige” har han läst sig till i debattböcker och bloggar. I motsats till Lena Sundström, som tidigare har bott och studerat i Danmark och som uttrycker ett djupt känt hat/kärleksförhållande till lillebrorslandet, saknar Mikael Jalving ett nära och personligt förhållande till storebror Sverige. Han förundras inte; han rasar i stället.

Jalvings orubbliga fördömande av Sverige som ett kallt, trist och konsensussökande samhälle sätter stopp för all nyfikenhet. Det skulle annars ha varit intressant att få undersökt varför till exempel danska män diskuterar islam med lika stor intensitet som svenska kvinnor debatterar jämställdhet. Men Jalving nöjer sig med att fylla i de karikerade schabloner, som han hade med sig hemifrån. I flera av bokens avsnitt sitter han på olika motell och fabulerar i sin ensamhet. Trots att boken har formen av en roadmovie låter sig Jalving inte fascineras av de människor och platser han möter på vägen från Malmö till Kiruna. Det är en roadmovie längs en återvändsgränd.

Bara en tidigare upptäcktsresande fångar hans uppmärksamhet: botanikern Carl von Linnés berömda studier av växter får, som en rar blomma, några vänliga ord på vägen. Kanske beror fascinationen på att också Linné hade en förkärlek för att dela in världens folkslag efter stereotypa karaktärsdrag. Där Linné uppfattade afrikanerna som flegmatiska och asiaterna som melankoliska, ser Jalving svenskarna som konfliktskygga och självgoda.

”Absolut Sverige” är som en dålig tecknad serie för barn, som inte bör kunna provocera någon. Dessvärre. Mikael Jalvings replik på Lena Sundström kommer knappast att vinna litterära priser. I gengäld kan boken rekommenderas till alla som gärna vill försöka förstå vad som egentligen sker på den politiska scenen i Danmark.

”Absolut Sverige” säger nämligen mycket om de danska mindervärdeskänslor, som den yttersta högern med ett hysteriskt språk försöker projicera på muslimer, romer och nu även svenskar, särskilt stockholmare.

Lars Trier Mogensen
politisk redaktör på Politiken

Översättning: Östen Rosvall