Upptakten på skotskan Lynne Ramsays filmatisering av Lionel Shrivers succéroman är färgstark, bokstavligen och bildligt. Huvudpersonen Eva (Tilda Swinton) deltar i en tomatfestival i Spanien och låter sig fullständigt omslutas av de krossade röda frukterna.

Färgen följer henne på olika sätt genom dramat och refererar till blod, skam och skuld men kanske också till en passion med förhinder, det uppslukandet jobbet som reseförfattare som Eva krymper då Kevin föds.

När Eva ihärdigt rengör huset och bilen från det röda som vandaler målat, försöker hon också skrubba bort skulden för att hennes son iscensatte en massaker med åtskilliga döda strax före sextonårsdagen i highschool.

Ramsay har åstadkommit en obehaglig, nästan skräckartad, film om det tabubelagda ämnet då modern inte omedelbart knyter an till det nyfödda barnet. I en av de för åskådaren jobbigaste scenerna kör Eva barnvagnen med den ständigt skrikande Kevin till ett vägarbete mitt på Manhattan och låter borrarna för några minuter överrösta det för henne otröstliga barnet. Är hans påtagliga aversion mot mamman under uppväxten en hämnd för detta?

I fragmentariska tillbakablickar och med ett ångestladdat, samtidigt totalt kontrollerat, spel både från Swinton och Ezra Miller (Kevin) väcker filmen en mängd frågor om relationer mellan föräldrar och barn, liksom mellan föräldrar OM deras barn. Hur ser egentligen förhållandet ut mellan Eva och maken Franklin (John C Reilly)?

Mycket förblir outsagt i Ramsays stilmedvetna filmatisering. Musiken med ett ypperligt soundtrack av Johnny Greenwood från Radiohead blir till hjälp. Alla bilder på smashad mat med framför allt vitt bröd och röd sylt är ett annat tecken på konsumtionssamhällets yta men varken någon ideologisk eller psykologisk läsning av filmen blir tillfredsställande.

Den ljusnande fängelsescenen i slutet är hopp-ingivande men förblir samtidigt obegriplig, eftersom ingenting tidigare i dramat egentligen pekar fram mot den.