På det glada nittiotalet var jag redaktör för ett temanummer om
rökning i Nöjesguiden. Vår uppmaning var elegans, måtta och hänsyn. Vi tog
avstånd från kedjerökande och busskursrökning, det vi betraktade som
slentrianmässigt missbruk. Vi ansåg att öppna fönster var ett minimikrav vid
inomhusrökning. En helig regel för oss var att i matsalar tändes inga
cigaretter förrän siste man hade ätit upp. Restauranger och kaféer gjorde
vid denna tid tafatta ansatser för att inrätta rökfria avdelningar – inte så
sällan ett enda bord i det tråkigaste hörnet, där det givetvis ändå blev
rökigt på nolltid.
Det inkom synpunkter på att Nöjesguiden lade utrymme på något så skadligt som
tobak. Vi blev beklämda över att man inte begrep vad vi sade till vår
läsekrets: Ha kul men begå inte våld på dig själv och visa först och främst
hänsyn mot andra. Många av våra bästa vänner rökte inte, men vi levde i
glatt samspel på de uselt ventilerade dansgolven och barerna.
Vi uppfattade angriparna som enkelspåriga rättshaverister, men kände
samtidigt att rökningen var på väg ut. Man kunde få cancer. Tesen om att
även passiv rökning kan ge cancer hade fått fäste. Rökning ansågs sunkigt
och gammeldags bland de yngre. Cigaretten var som accessoar i media,
modebilder eller reklam stendöd.
Det var lätt att övertygas om att rökning som social markör skulle slockna
innan 2010. Att sunt förnuft skulle göra tobaken så perifer att den självdog
utan att någon tog notis. Kanske hade de som slogs mot rökning kunnat surfa
lugnt på sitt eget momentum mot en rökfri värld, kanske inte. Det får vi
aldrig veta.
I dag är det fem år sedan Sverige efter hastiga manövrar
införde rökförbud på krogen. Liksom de flesta i-länder har vi följt
Kaliforniens exempel från 1998. Det finns fortfarande drygt en miljon rökare
i Sverige. Många av dem gillar förbudet. Hälften av dem vill sluta och kan
då bli nikotinmissbrukare på plåster, tuggummi och spray från den välmående
avvänjningsindustrin.
Om det förr röktes i samförstånd, på ställen som antirökarna sällan besökte
och därför slapp se, så röks det nu rakt upp i ansiktet var man än går.
Somliga kan inte längre vara på sina balkonger eftersom grannen under tror
att det är mer hälsosamt att röka ute än inne. Utanför konsertsalar,
biografer och barer ligger röken tät. Uteserveringarna är permanentade i
västvärlden. Rökarna har kommit ut. Cigaretten syns allt oftare i mode,
film, tv och redaktionella sammanhang.
Allvaret uppstår utanför skolorna och på tonårsfesterna. Aldrig
har så många ungdomar rökt så offentligt. Barn berövade möjligheten att
revoltera mot en vuxenvärld som i alla lägen vill göra high-five har fått
något att ta spjärn mot. Och ju mer vi berättar för dem hur farligt rökning
är, desto tuffare tycks det bli att stå i gathörnet och blänga med en cigg i
mungipan.
Martin Theander
journalist