Romaningenjören

”Böcker är det bästa sällskapet. Bara min familj och mina barn är bättre.”

Klockan är halv tio på morgonen och vi har träffats i ett konferensrum på Nicole Krauss hotell, ett stenkast från Kungliga biblioteket i Stockholm.

Det hon säger är inte särskilt förvånande. Till och med Nicole Krauss blus är litterär. Den är blå med vita små prickar och är gjord av en New York-designer vars far är den brittiske författaren Peter Mayle, han som skriver om Provence. Men butiken har tråkigt nog slagit igen.

Nicole Krauss har läst och skrivit sedan mycket tidig ålder. Med förra romanen, den mer humoristiska ”Kärlekens historia”, fick hon sitt internationella genombrott. Med sin tredje och senaste roman, ”Det stora huset”, har hon insett vilken sorts författare hon vill vara. Men mer om det senare.

”Det stora huset” är precis som ”Kärlekens historia” en roman om litteratur. Den börjar med att Nadia, som är författare, får hysa ett gäng möbler åt en kille som ger sig av till Chile. Bland möblerna återfinns ett enormt skrivbord i mörkt trä. En av dess nitton lådor är låsta.

Sedan kommer ytterligare tre berättelser: en far som har svårt att närma sig sin son, en man vars fru är ett mysterium, och ett syskonpar som överbeskyddas av sin far, den israeliske antikhandlaren. Berättelsen följer ingen tydlig röd tråd. På ytan verkar karaktärerna inte ha något gemensamt, mer än i vissa fall det stora skrivbordet. Sedan förstår jag att de alla bär på en stor sorg.

Liksom Nicole Krauss övriga romaner bottnar ”Det stora huset” i judendomen. Bokens titel är densamma som namnet på den skola som rabbi Johanan ben Zakkays grundade för att i skriftlig form återskapa minnet av det som det judiska folket förlorade efter att Jerusalem och templet bränts ner av romarna år 70.

– Det var ett helt folks förlust. Vad är en jude utan Jerusalem? Mina böcker är ett eko av detta; hur människor hanterar och formas av förluster.

– Nyligen har jag börjat tänka att skrivandet är en sorts diasporisk önskan. Att jag skriver den här boken för att skapa det stora huset igen. Kanske kan man sätta ihop minnet genom att sätta ihop alla människors förluster.

Du återkommer till Östeuropa, som din egen familj härstammar ifrån.

– Att mina mor- och farföräldrar flydde undan Förintelsen är en betydelsefull del av mitt liv, men jag skriver aldrig om Förintelsen. Jag skriver om efterverkningarna, hur människor börjar om sina liv. Det är en fascinerande tanke att människan klarar detta.

Karaktärerna delar sorgen och ensamheten. Varför vill du utforska det här?

– Jag skriver inte om sorg och ensamhet, snarare om att hantera dem. Det är en enorm ansträngning, en kamp för alla människor att kommunicera och förstå varandra. Jag känner väl till upplevelsen av att stå utanför.

Nicole Krauss ger ett sympatiskt intryck trots att hon måste vara trött, det blev sent på Brombergs förlag kvällen före. Hon talar i långa meningar med mjuk, inte särskilt stark röst, och ibland så fort att orden är svåra att urskilja. Det är lite som att läsa hennes bok; hon gör det inte lätt för någon. Inte ens för sig själv.

”Jag beundrar gärna Krauss för hennes stora förmåga, för hennes intelligenta mönsterkonstruktion. Men jag tror inte att det är där romanens låga finns. Den brinner starkare i sorgen och i känslan för det som inte sägs, knappt tål att minnas, som lever i skuggan av alla dessa ord vi har”, skrev Malin Ullgren i sin recension av boken (DN 3.5).

Men alla är inte förtjusta i Nicole Krauss utstuderade romanbyggen. Svenska nyhetsmagasinet Fokus står för den senaste i raden av vitsar som anspelar på titeln på Nicole Krauss mans Jonathan Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära”. ”Extremt smart och otroligt svalt” är rubriken på Therese Erikssons artikel om att Krauss och Safran Foer är ett alltför perfekt par som skriver alltför perfekta romaner. Andra varianter är Extremely large and incredibly expensive (amerikansk sajt om att parets hus i Brooklyn kostade 6,7 miljoner dollar) samt Extremely similar and incredibly suspicious (författaren Emma Garman kritiserade 2005, på sajten Mediabistro, likheterna i författarparets romaner).

Intelligenta, vackra och framgångsrika. Paret är som ett slags arvtagare till Siri Hustvedt och Paul Auster i det författartäta och allt mer gentrifierade Park Slope. Nicole Krauss lever, i alla fall utifrån betraktat, den urbana medelklassdrömmen. Det korrekta i att läsa Odysséen för sina söner och att inte äta kött retar en del – och anses av vissa dessutom vara en pr-kupp: förlagen utnyttjar den dubbelt romantiska lystern kring författarparet.

Men detta är inget jag frågar om. Både jag och andra journalister har fått instruktioner att inte prata om hennes man och privatliv.

– Jag utmanar inte läsaren medvetet, säger Nicole Krauss.

– Skrivprocessen är ett pussel även för mig. Det tog två och ett halvt år att skriva boken, och under två av de åren visste jag inte hur den skulle hänga ihop. Det var som att börja på min första roman: jag visste inte om jag kunde. Jag kan inte föreställa mig en författare som kan skriva utan att ha den ångesten.

– Men jag skriver bäst när jag är osäker. Då sipprar min osäkerhet in i karaktärerna. Den tredje nivån, läsarna, måste acceptera osäkerheten. Hela våra liv utspelar sig i tvivlets skugga. Vi vet aldrig om vi tar rätt beslut. Att låta läsaren dväljas i osäkerhet är ärligare än att låta dem veta allt.

När hon börjar, framför datorn, följer hon varje ny idé; hela scener, eller bara en romanfigurs röst. Somliga spår leder ingen vart.

Till slut har hon en samling figurer som känns levande. Sedan skriver hon, kapitel för kapitel.

Idén om skrivbordet utvecklades ur en novell hon skrev om sitt eget skrivbord. Kapitlet ”Simpölar”, om Arthur och Lotte i London, uppstod i Hampstead Heath, där hon bodde under sin tid i staden.

– Det var en märklig och melankolisk tid av mitt liv. Landskapet symboliserar den känslan. Jag ville tillbaka dit. Och så blev det en man

som ser sin fru försvinna ner i en simpöl varje dag. Efter många sidor insåg jag att jag skrev om en man som hela sitt liv varit gift med en

kvinna som var ett mysterium. Simpölen är naturligtvis en perfekt metafor för deras relation. Men historien om hålet var det som kom först.

Först nu, efter tre romaner, har Nicole Krauss förstått: Det är såhär hon vill arbeta. Nästan ingenjörslikt.

– ”Det stora huset” har blivit en karta över hur min hjärna vill tänka. Det är en djup drivkraft för mig att länka ihop figurerna. Hur kan jag bygga en struktur, ett hus, där alla bitar har sin rätta plats? Det är det som är det roliga, att finna rätt rum för varje fragment. Gör jag det börjar karaktärerna sjunga på ett sätt de inte skulle göra ensamma.

– Jag förstår nu att jag är mer bekväm i att vara obekväm, att inte veta svaret, än vad jag är i snabba lösningar. Men jag hoppas att läsaren känner att hon inte är ensam i den osäkra upplevelsen, utan att vi delar den. Som den låsta lådan i skrivbordet; jag visste själv inte förrän vid slutet vad som skulle finnas i den.