Fredrik Persson hävdar att jag ”står kvar i ideologiproduktionens tjänst”
(6.4, länk till höger). När hans inlägg publicerades var
jag i Moskva. Hemkommen har jag nu läst Perssons text.
Mitt besök i Moskva planerades före kampanjdebatten i Sverige, men ämnet för
mitt seminarium där rörde samma problematik. På bokcaféet Bilingua i
centrala Moskva hade jag en diskussion med ryska intellektuella över temat
”Hur ska vi kunna avsluta Sovjetunionens historia?”
Jag utgick från det tyska begreppet ”Vergangenheitsbewältigung”, som betyder
”bearbeta det förflutna”.
Jag redogjorde för den försenade svenska bearbetningen av undfallenheten mot
Tyskland före och under kriget och presenterade Levande historia. Jag tog
upp utvidgningen av Levande historias kampanj till att gälla kommunistiska
regimers brott och nämnde historikeruppropet mot detta.
Jag ställde två frågor till mina ryska meddebattörer: Kan man tala om att
ryssarna gjort upp med sin mörka historia när Stalin beskrivs som en hjälte
från andra världskriget? Vad hände med idén som lanserades för femton år
sedan i Ryssland att genomföra en rysk motsvarighet till Nürnbergprocessen?
Reaktionen på min inledning sammanfattas vältaligt i det ryska referat av
diskussionen, som finns på webben: ”Diskussionen på temat som den svenske
historikern tog upp pågick i drygt tre timmar.”
De tolv ryska intellektuella som deltog i diskussionen utgick från att det
var relevant att jämföra uppgörelsen med det nazistiska förflutna i Tyskland
med frånvaron av en motsvarande uppgörelse med stalinismen i Ryssland.
Boris Dubin från ”Levadacentret” konstaterade att redan två år efter
krigsslutet kom Eugen Kogans bok om SS-staten, Karl Jaspers analys av den
tyska skulden och Alfred Webers vidräkning med det förflutna. I Ryssland
däremot, menade Dubin, saknade man ännu nästan tjugo år efter kommunismens
försvinnande en bred uppgörelse med dess historia. I stort sett hade
ingenting hänt på detta område efter de löftesrika glasnoståren 1987–1989.
Aleksandr Daniel från ”Memorial” hävdade att ryssarna som folk måste ta på
sig sin historiska skuld när de talade om sitt historiska arv: ”Det är ett
ansvar utan vilket det är omöjligt att utveckla ett medborgaransvar för det
förflutna – och för framtiden”. Eftersom både Tsarryssland och Sovjetunionen
hade varit imperier som undertryckt många folk, måste ryssarna i dag känna
sitt historiska ansvar även inför dessa folk, slutade Daniel.
Om detta ryska historiska komplex må vi informera även i Sverige. Med tanke
på den enorma okunskapen om Ryssland i Sverige och om alla folks lidande
under kommunismen i Sovjetunionen, kan det i varje fall inte skada med en
upplysningskampanj. Vilka svenska historiker är det som ”håller på med
ideologiproduktion” om kommunismens historia?
KRISTIAN GERNER
professor i historia vid Lunds universitet