Jag har varit som ihopklistrad med min iTelefon sedan 2008. Sedan två veckor
är jag en facebookande idiot. Med varje inlägg, varje knack på skärmen,
varje förflyttning och klick, blir jag en annan person – ensam där jag en
gång var sällskaplig; en content provider där jag en gång
åtminstone föreställde mig själv som en konstnär; nervös och ständigt
uppdaterad där jag en gång kände världen genom sömniga halvslutna ögon;
detaljorienterad och produktiv där jag en gång såg livet flyta förbi likt en
vacker dokumentärfilm. Allt mer och oåterkalleligt blir jag en främling för
böckerna, för den långa texten, för njutningen i att lämna mig själv och
kliva in i någon annans fritt flytande medvetande.
För varje år räknar forskarna med att jag förlorar mellan sex
och åtta procent av min mänsklighet, vid det här decenniets slut kommer du
att kunna kvantifiera min personlighet. Under 2020-talets första kvartal
kommer du att kunna förstå vem jag är genom ett system lika enkelt som det
som mäter vridmomentet på den senaste Audi-modellen eller fjädringen i en ny
brödrost.
”Detta”, sa den krullige glamnörden på tjugo-nånting i Applebutiken där jag
köpte min senaste telefon, ”är det viktigaste köpet du kommer att göra i
hela ditt liv”. Han såg på mig, som för att avgöra om jag verkligen
uppfattat stundens helighet när han räckte över nattvarden med två stadiga
fläckfria händer. ”Verkligen?”, sa jag, och försökte låta som en tonåring, i
ett försök att efterlikna vad alla dessa prylar och sociala medier försöker
göra, vilket är att återge oss känslan av ungdom och kontroll.
”Verkligen!”, sa han. Och han hade rätt. Prylen kom ut ur sin låda och min
värld förändrades. Jag lämnade min boköverfyllda lägenhet och det första som
hände var att New York föll bort runt omkring mig. Det försvann. Poof.
Staden jag hade försökt fästa på papper i tre romaner, den hopplöst
föråldrade boulevardmetoden att iaktta samhällsförändringarna i de grå
asfaltsprismorna i Manhattans öga, notera hur kläderna faller längs benen
den här säsongen, hur baksidorna blir mindre ovanför 59th Street och större
öster om Bowery, hur stadens tonfall blir lite mindre albanskt på det här
hörnet och lite mer fijianskt på det här – allt det där, borta.
Nu tråcklar en pil uppför min färgglada skärm. Den taco jag hungrar efter
är 1,6 kilometer bort, 32 minuters promenad eller 14 minuter om jag
hinner med F-tåget. Jag följer pilen i tacons riktning, jag stirrar på min Iphone
på samma sätt som jag brukade stirra på mänskligheten, med intresse och
förväntan. I mitt teknikberusade tillstånd välter jag nästan omkull småbarn
och gamla, till och med när den märkliga fiktion och ännu märkligare
verklighet som är New York försöker hävda sig i form av en gammal man i
smutsig mexikansk skjorta som stolt och öppet tömmer tarmen på Grand Street.
Men tyvärr, viejo, du är inte global nog för att fånga min
uppmärksamhet. ”Tusentals uzbeker flyr våldet i Kirgizistan”, ”Gary, vad
vill vi göra om rättigheterna i Turkiet?”, ”G, såg du artikeln om M.I.A. +
tryffelpommes?”.
Jag måste fortfarande äta, och när jag till slut når mitt slutmål är tacon
precis lika god som min Iphone sa att den skulle vara. Men jag äter inte
ensam. Telefonen, min hemlige vän, är i min andra hand. Till och med när
pico de gallo-såsen rinner ner för hakan är jag förlorad för restaurangen,
för människorna, för livet och handeln omkring mig, min tumme pressar ner de
korrekta kvadraterna för att tala om för världen precis hur fantastisk den
här tacon är, till och med när ”Kirgisiska myndigheter beordrar uzbeker att
flytta barriärer”, medan ”En tredje filippinsk journalist har mördats”, och,
borta ”I Eritrea drömmer de unga om att ge sig iväg”.
Jag drömmer också om att ge mig iväg. När jag åker norrut på
sommaren med en väska full med böcker och ser Roosevelt Island svepa förbi i
en regnstorm vaknar jag upp och minns vem jag är, de 37 analoga år det tog
att skapa just den här människan. Norrut ska jag träna för mitt kall,
romanskrivandet, genom att ta mig an de ryska klassiker som fick mig att
börja läsa mig igenom de kalla kärlekskranka vintrarna i Moskva och Sankt
Petersburg medan sommarmyrorna kryper uppför vaderna. Under tiden ska jag
börja trolla fram min nästa bok, en som med lite tur fortfarande kommer att
läsas på papper av levande mänskliga varelser om fem år. I mitt sökande
efter frid har jag en oväntad allierad. Enligt min åsikt har telefonbolaget
AT&T gjort mer för läsandet och introspektionen än alla läsplattor
tillsammans. För uppe i den berusande sommargrönskan i Hudson Valley är det
ungefär det samma att ringa ett AT&T-samtal som att köra en Trabant
från New York till Los Angeles: tekniskt genomförbart men det kommer helt
enkelt inte att hända.
Jag sitter under ett träd vid ett stadigt sommarhus ombyggt av en
påhittig svensk kvinna. Fåglarna tvittrar, men på ett lite annorlunda sätt
än mina vänner i New York. Jag öppnar en roman av Kate Walbert, en bok jag
kommer att älska under veckan som följer, men till en början blir min
datorberusade hjärna förvirrad av dess densitet och längd (256 sidor? Hur
många skärmar är det?), flödet av känslor och fakta, förvåningen över att
någon släppt in mig, inte på sin Facebooksida utan i andras sinnen.
Jag läser och läser om de två första sidorna och förstår ingenting. Stora
saker händer. Första världskriget. Suffragettrörelsen. På instinkt försöker
jag nästan trycka på texten på de sprättade sidorna, i förhoppning om att
något ska poppa upp, en länk till något snabbt och trivialt. Men inget
händer. Sakta, men säkert, precis när solen börjar sänka sig över
Hudson-floden och tåg tutar sig fram förbi Rhineback, fraktande sina
digitala flyktingar uppför floden, börjar jag känna världen mellan pärmarna,
ungefär som jag känner världen omkring mig, en kroppslig och komplett värld,
en värld som inte behöver trycket från min tumme, för här under tårpilen är
mitt bidrag meningslöst.
Snart stiger mina vänner av tåget, de ska hjälpa mig att grilla ett djur
och några grönsaker, även när de höjer sina telefoner mot himlen och ber om
regn. Deras böner kommer inte att besvaras. Connecting ...
kommer det att stå på deras skärmar, men någon connection
blir det aldrig. Under tiden kommer något speciellt att hända där ute; solen
har gått ner men ändå inte. Med djuret tryggt i våra magar, med single malt
och öl framför oss, kan vi läsa eller prata tyst om vad vi läser, om det
makalösa och sorgliga i att finna sig själv såhär
nära vår existens kärna, och medan vi gör det ligger våra livs viktigaste
köp bekvämt i sina hölster i våra shorts, oanvändbara, och vi är tillsammans
på ett uråldrigt sätt, skrattar och klagar, skickar runt brinnande föremål
och flaskor med sprit medan vi omsorgsfullt facebookar varandra på riktigt i
det sakta försvinnande sommarljuset.
Gary Shteyngart
författare