”Jag dricker inte. Jag röker inte. Jag knarkar inte. Jag har inte galet,
oansvarigt sex med främlingar. Om Charlie Sheen överlever mig kommer jag att
bli väldigt förbannad.”
Uttalandet kom förra veckan från ”2 1/2 män”-skaparen Chuck Lorre som en del i
det eskalerande bråket mellan honom och seriens strulige superstjärna
Charlie Sheen, som inte bara hävdat att han ”kommer att överleva” Lorre utan
också berättat hur han vill använda sina ”eldsprutande knytnävar” på honom.
Sheen har även kallat Lorre för ”Chaim Levine” – en förolämpning med
antisemitisk touch, då den syftar på att Lorre bytt sitt judiskt klingande
efternamn Levine och att hans egentliga förnamn Charles blir Chaim på
hebreiska. (Sheen har sagt att han bara ville tilltala ”den riktige
personen, inte hans fejkade tv-personlighet”).
Antisemit eller inte: det sista halvåret har skandalrubrikerna kring Charlie
Sheens festande och knarkande avlöst varandra. De sista två veckorna har det
knappt gått en timme utan att han gjort ett nytt och aggressivt utspel
apropå att den åttonde säsongen av serien stängts ner i förtid – ett beslut
som tv-bolaget CBS fattade efter att Sheen gått överstyr i en radiointervju.
Sheen har fortsatt vara frikostig med besynnerliga uttalanden. I ”The Today
Show” förklarade han att han har ”Adonis-DNA” och ”tigerblod” i ådrorna. I
ABC:s morgonprogram svarade han att han är ”bi-winning” på frågan om han
lider av bipolär sjukdom. I en webbsänd intervju med skvallersajten TMZ
visar han upp två unga tjejer som han refererar till som sina ”gudinnor” och
hävdar att han inte har några som helst problem med att hans barn får läsa
alla skandalrubriker.
Det är i lika delar vansinnigt och intressant: inte minst att Sheen inte
backar en millimeter eller försöker urskulda hur han lever. Det har inte
skett utan konsekvenser. I måndags sade hans agent upp sig. I tisdags
omhändertog polisen hans tvillingsöner och förbjöd honom att komma närmre
sin exfru, och barnens mamma, Brooke Mueller än 100 meter – detta efter att
Sheen enligt henne ska ha uttalat dödshot. Och branschen talar ganska
samstämmigt om att Sheen är mitt uppe i ett utdraget karriärsjälvmord.
Frågan är hur dårstämpeln kommer att kleta ner Sheens namn. Han har förvisso
inget fläckfritt förflutet, men den här vändan har varit värre än tidigare,
och för den som en gång spårat ur offentligt i Hollywood är det svårt att
komma på banan igen. Titta bara på Britney Spears, som efter ett utfall med
paraply mot en paparazzo och en ogenomtänkt vända med rakapparaten för evigt
klassats som labil toka. Eller trubbelmakerskan Lindsay Lohan – att hon en
gång var skådis verkar ingen komma ihåg längre. Whitney Houstons gamla
”crack is whack”-intervju hos Diane Sawyer ekar som ett evigt falskackord
genom hennes musik. Tom Cruise må fortfarande vara en vördad skådis, men
folk är minst lika förtjusta i att prata om hans framträdande roll i
scientologrörelsen. Och Mel Gibsons karriär har bokstavligen rasat ihop
efter några misshandels- och rasistutspel för mycket.
Men skillnaden mellan Sheen och exempelvis Gibson är att medan Gibson odlat en
seriös profil är Sheen sedan länge på blott tafsavstånd från sin
professionella persona. Redan i pytterollen i ”Fira med Ferris” 1986 var han
typecastad som snygg strulputte – det första replikskiftet mellan Ferris
lillasyster och honom sker på en polisstation och lyder: – ”Why are you
here?” – ”Drugs”. Mycket av lockelsen med ”2 1/2 män” ligger också i att man
som tittare anar att den är en adekvat spegelbild av Sheen själv – hans
rollfigur har till och med samma namn. Sheen spelar Charlie, en framgångsrik
kompositör av reklamjinglar som legat med halva Malibu och bor tillsammans
med sin mesige, frånskilde bror Alan. Kontrasten mellan de två spelas ut i
minsta detalj: från språkbruk till minspel till kläder. Det är också en
serie som, med amerikanska mått mätt, är förbluffande icke-politiskt korrekt
och befolkad av mer eller mindre osympatiska figurer – åtminstone för att
sändas i en så bred kanal som CBS. (Larry Davids semi-självbiografiska ”Curb
your enthusiasm” är ungefär lika icke-filantropisk, men den visas på HBO där
tittaren närmast förväntar sig att det svärs, sups och knullas.)
Faran för Sheen är att han så till den grad kommit att förknippas med, och
beundras för, sitt hårda leverne – en tillvaro som för många antagligen
framstår som en ändlös grabbdröm med fester och en ständig ström nya tjejer
under den kaliforniska solen. Guns’n’Roses-gitarristen Slash kallade honom
häromdagen för ”den största rock’n’roll-personligheten i modern
nöjesindustri”. Undertexten i den komplimangen: hur cool är en sansad,
ansvarstagande och monogam Charlie Sheen?
Frågan är också i vilken utsträckning medierna bidrar till att hålla igång
spektaklet. Journalistikprofessorn Jeff Jarvis skrev häromdagen på sin blogg
att Sheen är ”en sjuk man. Han behöver ligga i terapisoffan, inte vara med i
tv”. Sheen är en världsstjärna så viss nyhetsrapportering är självskriven,
men vid vilken punkt upphör det att vara relevant och intressant och
förvandlas till ett sunkigt rotande i en människas privata elände? Har vi
möjligen redan passerat den? Hur roligt är det egentligen när Vanity Fair
lystet drar paralleller mellan Sheen och Libyens diktator Muammar Kaddafi?
Sheen själv fortsätter tillsvidare att prata och agitera, både med och utan
mediernas bistånd – han började twittra i tisdags och hade efter bara ett
dygn en miljon följare. Han bedyrar också envist att han är drogfri, trots
att både hans beteende och närmaste familj vittnar om motsatsen. Enligt de
senaste uppgifterna är han ute och shoppar förlagskontrakt för en bok om de
åtta åren med serien. Sajten Salon.com nämner att han vill ha tio miljoner
dollar för jobbet. Om det blir en bok eller inte återstår att se, men
arbetstiteln – When the laughter stopped – klingar otäckt profetiskt.
Anna Hellsten, medarbetare på kulturredaktionen