Det är något med reaktionerna på Ruben Östlunds senaste film
”Play” som gör mig konfunderad. Filmen handlar om ett rån där fem svarta
barn rånar tre vita barn. Med hjälp av det fiffiga ”brorsantricket” hävdar
rånarna att brorsan blivit rånad och att offrets telefon är misstänkt lik
den stulna mobilen. För att bevisa att det inte är samma mobil tvingas
offret frivilligt lämna över den. Rånet är utdraget och pågår under en hel
dag fylld av psykologiskt våld.
När filmen visades i Cannes i våras fick den av vissa kritik för
att vara rasistisk och de senaste veckorna har även svenska filmskribenter
debatterat huruvida filmen är rasistisk eller inte. De flesta anser inte
det. Däremot tyckte Jonas Hassen Khemiri, en av få icke-vita som skrivit om
den, att den var så rasistisk att han började gråta.
För problemet är inte att rånarna är svarta utan att de svarta
barnen inte är något annat än just rånare. De är enkla gärningsmän, inga
hela människor, som de vita barnen. Vi får knappt se närbilder på de svarta
barnen, inte veta något om deras förhållanden eller deras känslor. När de
själva blir rånade på en spårvagn av tre äldre personer, är även dessa
icke-vita. De svarta barnen skakar av sig detta utan att själva bli offer.
I Sveriges Radio i veckan sa filmvetaren Hynek Pallas, aktuell med en
avhandling om vithet i film, att ”Play” inte reproducerar stereotypen av den
aggressiva svarta mannen, eftersom det är första gången svarta karaktärer
ens existerar med ansikten i svensk film, och att det därför inte finns
något att reproducera. Men Sverige är inget isolerat land. De flesta ser
antagligen fler anglosaxiska filmer än svenska, och har därför definitivt
sett samma typ av gestaltning flera gånger om.
Ruben Östlund skrev själv häromdagen i DN att den som tolkar
filmen som rasistisk borde rikta kameran mot sig själv och se sina egna
rasistiska föreställningar. Ett effektivt argument för att skrämma bort
kritik. Han skriver vidare att man ska se de svarta barnen som individer och
inte som representanter för en grupp. Jag skulle vara den första att skriva
under på det, om det samtidigt fanns många andra representationer av svarta
(framförallt män) än som just gärningsmän och sociopater.
Tyvärr är vi inte där än. Och, om Ruben Östlund inte
vill fokusera på hudfärg, varför marknadsförs filmen då som en berättelse om
just ”fem svarta barn som rånar tre vita barn”?
Och varför känner jag mig besvärlig som skriver detta? Är det jag som är
känslig? Det tror jag inte. Jag har själv blivit hotad till livet, min
adress har cirkulerat på högerextrema sajter och jag har fått brev med
detaljer om hur jag ska straffvåldtas för att sedan hängas i ett träd som
man brukade hänga slavar. Priset för att vara en kvinna med annan etnisk
bakgrund än svensk som syns och hörs. Men jag fortsätter ändå. Även om det
är obehagligt så bekräftar varenda mejl att jag behövs.
Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses
underlägsen. Som barn var jag den fula systern. Min mamma har blå ögon, min
syster gröna medan mina är bruna. Jag var den mörka av oss, alltså den fula.
Min högsta önskan var att ha rakt, blont hår. En gång stal jag en tjejs
jeansbyxor bara för att hon var blond. Det var under en semester i Beirut.
Vi var på ett vattenland och på en solstol längre bort satt en blondin som
måste ha varit modell eftersom folk kom fram till henne och sa att de kände
igen henne från en reklamfilm för Persil, ett tvättmedel. Jag var inte mer
än tolv tretton år men kokade av avundsjuka, var förlamad av
underlägsenhetskänslor och tyckte det var så fruktansvärt orättvist att hon
var blond och söt, medan jag var mörk och ful. Jag använde aldrig byxorna.
Överallt matas man av denna dikotomi. När jag reste på Jamaica
kunde man köpa blekningskrämer i varenda affär. Enligt en plastikkirurg på
Sveriges största klinik har majoriteten av patienterna som opererar näsan
ursprung i Mellanöstern. De knackar bort sina kulturella näsor för att få
små, raka näsor. Svenska näsor. Många kvinnor i min släkt har opererat sig.
Jag har själv funderat på det, men så läste jag författaren och konstnären
Zena El Khalil som beskriver det som en sjukdom, denna önskan att vara vit.
Hon var den första som gav mig ett alternativ i en kultur som inte gör annat
än att hylla det vita och degradera allt annat. En kultur som fortskrider
med filmer som ”Play.”
Å andra sidan pekar ”Play” även på besattheten vi har av hudfärg.
På hur sällan vi, framförallt i dagens alltmer polariserade Europa, drar
undan skynket och kikar på de bakomliggande faktorerna för våld, nämligen
klass. Rånarna i ”Play” har på sig mjukisbyxor medan de rånade bär
Dieseljeans. När ett av offren frågar vad de har gjort för att förtjäna
detta svarar rånarna att ”ni får ju ändå nya mobiler av era pappor”. Och
mycket riktigt, i slutet står ett av offren och blåser på en ny
femtusenkronors klarinett.
Underklasskillarna rånar inte bara, de fördriver tiden, leker, precis
som titeln föreslår. De spelar en föreställning och gör det som förväntas av
dem. De vet att allmänheten är rädd för dem. I en scen lägger de över
skulden på offren: ”Du får skylla dig själv, hur tänker du när du visar upp
din mobil för fem svarta killar?”.
Det är i dessa ögonblick som ”Play” glimrar till, och lyser starkare än någon
annan svensk film i år. Den är svår att få grepp om och trots att det var
flera dagar sen jag såg den har jag inte kunnat släppa den.
Jag tror inte Ruben Östlund ville göra en rasistisk film, tvärtom. När
eftertexterna rullar märker jag att i princip alla namn, förutom de svarta
skådespelarna, är ”vita” namn. Bara tre av tjugo är kvinnor. Kanske skulle
Ruben Östlund; en svensk privilegierad, medelålders man, vunnit på att själv
arbeta med större mångfald i sitt team.