Samtal om 00-talet

För två veckor sedan hade vi en omröstning om decenniets bästa svenska romaner. Vår jury valde Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” och läsarnas lista toppades av Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Men den starka deckartrenden märktes inte särskilt mycket på läsarnas topp tio-lista. Är trenden överdriven eller är våra läsare inte representativa?

Per: Eller så vågar de inte träda fram…

Karin: Det är väl som när man går på bio, då ser man på en massa romantiska komedier och actionfilmer och tycker det är jättekul. Men när man sedan funderar, vad var det bästa jag såg i år…

Fredrik: Jag tror att den moderna svenska kriminalromansvågen föddes som ett sätt för oss att analysera ondskan på, den ondska som Palmemordet uppenbarade. Men med tiden blev det alltmer underhållning och "industri" över det hela.

Per: I tio år har alla kritiker skrivit att det är slut kommersiellt. Men det har inte skett någon sådan försvagning för deckarna.

Karin: Det jag tycker är mest spännande i omröstningen är faktiskt Jonas Hassen Khemiri, att han är åtta på läsarnas lista och åtta på juryns lista. Jag tror att han är en av dem som verkligen har etablerats. Nästa decennium kommer folk säga att han är den nye Enquist.

Tror du det?

Karin: Inte att han kommer skriva som Enquist men bli en lika etablerad och bred författare. Som dramatiker har han även skrivit för de stora teaterscenerna. Han går hem överallt.

***

Per: Det är intressant hur marknaden ser ut. Kriminalromanen är fortsatt kommersiellt väldigt stark. Och den experimentella litteraturen kan försörjas av ett kretslopp som består av staten, Svenska Akademien och stipendier. Men mellankategorin, de som får köa hos Bonniers för att bli utgivna och inte hamnar i bokklubbarna, det är dem jag uppfattar att manifestförfattarna som skrev i DN Kultur i höstas bekymrar sig för.

Fredrik: Där råder det panik.

Andreas: Frågan är om det inte har att göra med debattklimatet. En experimentell roman är alltid intressant per definition, medan en hyfsat berättande roman – den kräver man mer av, större handlag. Om man tittar på lyriksidan så är det bara experimenten som lyfts fram medan traditionell lyrik, en avrundad dikt - den slår inte utan det ska vara koncept: dikter på bakplåtspapper, dikter utan vokaler…

Per: Lyriken har aldrig varit så marginaliserad som genre som under de senaste åren. Då menar jag både läsarmarginaliserad och kritikermarginaliserad.

Fredrik: Jag tror att det är lite som Per säger. En orsak till det är OEI. Arbetet som de gör är jättebra men det är ju nästan komiskt när dikterna blir fullständigt obegripliga. Poeter som inte skriver enligt det konceptet kan bli lite provocerade över vilket inflytande OEI har fått, trots att språkmaterialismen är ganska marginell.

Karin: De redan etablerade poeterna är minst lika viktiga för samtiden. I själva verket har det varit ett starkt decennium för poesin om man tänker på Frostenson, Jäderlund och Svenbro.

Fredrik: Bruno K Öijer inte minst. ”Svart som silver” är en fantastisk diktsamling.

Jag tänkte på det Fredrik sa om OEI-maffian …

Fredrik: Det måste stå med dina ord. Jag vill inte bli jagad som metaforreaktionär.

Det är mitt ord, OEI-maffian, och det sägs med en stor dos kärlek. De senaste åren har många antytt att de inte vill ha så många läsare. Men den smalare poesin har varit väldigt publik under 00-talet och poesiutvecklingen på webben har stärkts. Det har startats nättidskrifter och poeten UKON har twittrat ut sina dikter. Marginaliserad eller ej, man försöker hitta en ny scen för poesin.

Fredrik: Och det är väldigt bra. Vi är väl överens om att experimenterandet behövs. Sen är ju frågan: är varje språkanalys intressant?

Per: Personligen tycker jag inte att det är så märkvärdigt med språket i sig, att man inte skulle kunna skriva poesi också om något annat. Det är som att målare bara skulle vara intresserade av pigment eller hur färg är uppbyggd kemiskt.

För att språk är makt.

Per: Det är färg också.

***

Per: En annan trend som varit stark är det dokumentära i litteraturen. Om man tittar på våra listor över decenniets bästa svenska romaner så finns det många exempel, som P O Enquists ”Ett annat liv” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”.

Karin, hur förklarar du den starka dokumentära trenden?

Karin: Om man går tillbaka i tiden, oavsett vad författaren skrev så uppfattades boken som en spegel av honom/henne. Nu har det länge varit en skarp gräns mellan författaren och verket. Det dokumentära är ett sätt att gå tillbaka till den äldre synen.

Fredrik: Det finns en autenticitetslängtan hos läsaren och bland många författare, att man vill skriva så sant som möjligt. Det här är en tendens som finns i flera länder.

Karin: Det handlar om synen på vad människan är. Det är hela nittonhundratalets teoretiska utveckling, att det inte går att tänka bort att man skapar sig själv. Och det vet ju alla vi som facebookar, att man skapar sig själv genom att skriva.

Andreas: Om man ser på medierna Twitter och Facebook, där fiktionaliserar man sig själv väldigt mycket. Man ger en tillrättalagd bild av sig själv. Alla blir författare, alla skapar sin egen roman om sig själv.

Vad tycker du om det?

Andreas: Det kan vara problematiskt när det blir för narcissistiskt. Samtidigt är det ett bra sätt att ställa sig utanför sig själv och leka med det.

Per: Problemet är att konsten i djupare mening har uppstått för att det finns ett behov av ett avskilt rum, en annan arena där man kan säga och göra saker som man inte kan göra i en normal samhällsordning. Om de gränserna blir alltför porösa är det till skada både för samhället som sådant och konsten som sådan.

Fredrik: Men det finns ju också demokratiaspekten. Alla får vara med och känna sig som författare. Jag tänker på debattsajten Newsmill. Faktum är att det kommer fram mycket intressant där av skribenter som aldrig skulle få in en artikel i Sydsvenskan.

***

Per: När vi ändå sitter här högst upp på Orkanen, det är en fantastisk utsikt och man ser mycket som inte fanns i Malmö för tio år sedan. Det har skett en på många sätt enastående förändring av den här staden och regionen. Speglar sig det i litteraturen?

Fredrik: Det är en stark stad, litterärt sätt. Jag tänker på Ida Börjel, Pär Thörn, Andrzej Tichý, Amanda Svensson, Niklas Söderberg, Henrik Nilsson, Pontus Lindh och Kristian Lundberg, även om han tillhör en annan generation. Man vill vara här, man vill vara nära scenerna som vuxit fram. Om detta syns i litteraturen är en annan fråga. Kristian Lundbergs senaste bok ”Yarden” återspeglar på ett väldigt bra sätt fortsättningen av det som jag har skrivit så mycket om. Han beskriver hur det är nu i hamnen, med bemanningsföretagen och känslan av hjälplöshet.

Per: Lundberg fick Ivar Lo-priset för 2010. Har inte du också fått det?

Fredrik: Jo, jag fick det förra året. Den här hamnen har producerat två Ivar Lo-pris på två år, det är lite kul.

Öresundsbron har nu funnits i drygt tio år. Har det satt några avtryck i litteraturen? Jag saknar själv det svensk-danska vänskapsbandet.

Andreas: Det är nog en svensk konstruktion. Danska poeter och författare läser svensk poesi väldigt flitigt i alla fall – och norsk. Vi har vår egen ankdamm.

Karin: Jag läste Inger Christensen på danska med mina studenter och det blev tvärstopp direkt. Man bekantar sig inte med grannspråken, det är så enkelt. Och så är det svårt att få tag på danska böcker här.

Per: Fredrik, du skriver om hamnen. När man åker tåg och ser alla dessa unga svenskar som jobbar på Kastrup, jag skulle säga att Kastrup är vår tids motsvarighet till hamnen när du var ung. Man åker dit för att få ett jobb, ett påhugg för att tjäna pengar. Det skulle så småningom kunna bli en arbetarplatsroman.

Vi har kvar storebrorsidentiteten samtidigt som unga svenskar tillhör den nya tjänsteklassen i både Norge och Danmark. Det är en intressant kontrast. Men varför finns inte starkare litteraturband svenskar och danskar?

Fredrik: Jag vet inte. Men några som verkligen försökte bryta detta var Malmöligan på 80-talet. De gjorde en stor insats med sina översättningar. Det kan jag tycka är synd att det inte lever kvar, för där såddes det ett frö till någonting. Man måste också rannsaka sig själv och fråga ’vad har jag gjort?’. Först nu läser jag danska mer eller mindre obehindrat. Man måste också bygga sina egna broar.

***

Fredrik: Jag satt länge i Katapultprisets jury och jag var ofta den som tog upp frågan: var finns berättelsen om det Nya Sverige? Den här dubbla kulturella tillhörigheten - den kom i början på nittiotalet med hiphopen och Latin Kings och Advance Patrol. Men var fanns författarna? När jag slutade i Katapultjuryn 2002 kom plötsligt författare som Marjaneh Bakhtiari, Hassan Loo Sattarvandi, Andrzej Tichý, Jonas Hassen Khemiri och i viss mån kanske också Susan Alakoski. Det är någonting som kommer att sätta långt större avtryck i den svenska litteraturhistorien än språkmaterialismen.

Jag kommer att tänka på litteraturvetaren Cristin Sarrimo som nyligen diskuterade varför de här unga författarna fick en invandrarstämpel.

Fredrik: Jag använder inte det ordet. Jag menar att det ofta är dubbla kulturella och språkliga erfarenheter. Det finns dessutom ett klassperspektiv i vissa fall som är väldigt tydligt hos Hassan Loo till exempel.

Per: Man får ju skilja på dem som tematiserar en speciell sorts erfarenhet, som Sattarvandi till exempel. Det är uttryckligen så att hans roman handlar om detta.

Andreas: Man kan också sluta beskriva invandrarerfarenheten och i stället beskriva erfarenheten.

Den nya svenska romanen som Fredrik beskriver, vilken motsvarighet finns inom poesin?

Andreas: Många av invandrarpoeterna som finns i Sverige skriver traditionell lyrik utifrån sitt tidigare samhälles kontext. I svenska ögon blir det ofta väldigt naivt. Receptionen för den dikten finns inte i svenska medier. Men författarna finns.

Det är därför Adonis aldrig kommer att få Nobelpriset.

Andreas: Det är för traditionellt. Ta bara den sydamerikanska poesin. Alla dessa ’hjärta-smärta’-dikter, det finns inte i svensk utgivning.

Karin: Apropå diskussionen om varför man kategoriserar vissa som invandrarförfattare. Jag tänker då på kvinnor som skriver. Nu kommer det massvis med böcker om karriäristkvinnor som helt plötsligt befinner sig i medelklasslivet och inser att det inte är vidare jämställt. Boken ”Bitterfittan” har fått väldigt många efterföljare. Men tänker man på dem som att de gestaltar den mänskliga erfarenheten? Nej, det är den kvinnliga erfarenheten.

Fredrik: Om man fick uttrycka en förhoppning inför nästa decennium utifrån de två senaste trådarna här så skulle jag inte ha något emot om det dök upp en svensk motsvarighet till Irshad Manji, den kanadensiska lesbiska muslimen. Det hade varit intressant.

Karin: Förlagen letar nog också med ljus och lykta.