Samtal om krimlitteraturen

Per Svensson: Hur har det kriminallitterära året varit?

Kerstin Bergman: Lite svagare än vanligt, skulle jag säga. Det har inte kommit några böcker som varit så där riktigt fantastiska.

Bo Lundin: Plus att somliga författare saknas, Ros­lund och Hellström till exempel. Vad jag minns så kom det inget alls från dem i år.

Per: Brukar det vara så att mellanår varvas med toppår eller kan man, när man till exempel tittar på de senaste tio åren, tala om en stigande eller sjunkande kurva?

Bo: Man har en viss förmåga att vara nostalgisk och säga att det var bättre förr. Men det är jag inte alls säker på att det var. Man minns ju bara toppböckerna. Det som hänt är att utgivningen blivit bredare.

Sara Kärrholm: Och det känns som om det kommer fler böcker än någonsin.

Per: Ingen avmattning?

Kerstin: Det tror jag inte. Det finns fortfarande en mycket stor efterfrågan på svenska deckare, både i Sverige och utomlands. Och tittar man på branschtidskriften Svensk Bokhandels försäljningslistor är mer än hälften av titlarna varje månad svenska kriminalromaner.

Per: Kan man se några trender?

Sara: Skulle ni hålla med mig om jag sa att de svenska deckarna börjar ta ut svängarna lite mer än tidigare? Nu efter Stieg Larsson handlar det inte bara om den vanliga socialrealismen. Den finns kvar. Men samtidigt är det fler som beger sig någon annanstans.

Kerstin: Efter Stieg Larsson insåg författarna att man kan bli stor utan att skriva samhällskritiska polisromaner. Man kan göra en massa annat. Man kan leka med kriminalgenren. För det är vad Stieg Larsson gör, han blandar alla möjliga deckargenrer.

Sara: Och det har bäddat för nya grejor. Men alla försöker inte apa efter Stieg Larsson utan använder honom istället som drivkraft och blir sporrade att leta nya uttrycksformer..

Per: Kan du ge några exempel?

Sara: Nu har jag faktiskt inte läst Ingrid Hedström själv, men hennes romaner handlar om en undersökningsdomare i Belgien som heter Martine Poirot och det är en lek med Agatha Christie. Den senaste boken utspelar sig på Orientexpressen.

Kerstin: Ett bra exempel i år är också Åke Edwardsons ”Möt mig i Estepona” som är en renodlad, klassisk thriller. Det var lite oväntat. Han har ju tidigare skrivit traditionella, klassiska polisromaner.

Bo: Det mesta i den titeln är ett lån, från Raymond Chandlers ”Möt mig i Esmeralda”. Nå, en sak till, det har kommit många deckare för folk som inte tycker om deckare. Eller för att vara mer specifik: det har kommit många deckare riktade till kvinnor som inte tycker om deckare. Jag tänker till exempel på en genre som kallas ”Elegant Crime”.

Per: Denise Rudberg?

Bo: Ja, och det finns fler. ”Cosy Crime”, brukar man också tala om.

Kerstin: Denise Rudberg började som chicklit-författare och sedan har hon gått över till deckare. Och hon är faktiskt en av de deckarförfattare som är riktigt bra på att skriva. Hon berättar bra historier och har lite nya, kul karaktärer. Sedan kan man som deckarläsare tycka att det känns lite onödigt med alla hennes chicklit-­ingredienser.

Per: Inga andra subgenrer? Historiska deckare?

Kerstin: Historiska deckare är fortfarande en ganska liten genre i Sverige. Däremot har det blivit vanligare att man blandar in fantasy och skräck. Johan Theorin började, men det har kommit mycket mer. Amanda Hellberg har skrivit en kriminalroman, ”Döden på en blek häst”, som utspelar sig i Oxford och har övernaturliga inslag.

Bo: Mons Kallentoft ...

Kerstin: Ja, han har lite av det. Men där kan man välja; antingen accepterar man att det finns ett övernaturligt inslag, eftersom hans döda pratar eller också ser man det bara som en berättarteknisk finess.

Per: Det har också talats mycket om den lokala trenden i kriminallitteraturen, böcker som är platsförankrade och tydligt regionala. Kan man se det också i årets utgivning?

Kerstin: Ja, det finns mycket starkt. Vi har en rad sedan tidigare etablerade och regionalt nischade författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt på Gotland, Kristina Appelqvist i Skövde eller Camilla Läckberg i Fjällbacka, men det kommer nya också. En av de få läsvärda debutanterna i år är Cecilia Helle som skriver om en journalist i Katrineholm.

Per: Vilka platser är det kriminallitteraturen mutar in?

Sara: En intressant sak är att svenska deckare också blir mer internationella. Tidigare har få svenskar vågat placera sina deckare i internationell miljö. Nu ser man att fler och fler gör det, som just Ingrid Hedström. Arne Dahl gör detsamma i den nya boken. Karin Alfredsson är ett tredje exempel.

Per: Arne Dahls nya, ”Viskleken”, utsågs nyligen av Deckarakademin till årets bästa svenska kriminalroman. Bo och Kerstin, ni sitter båda i akademin. Vad är det som är så bra med Arne Dahl?

Bo: Han kan skriva, han kan skapa intriger och han kan få in väldigt stora frågor i en kriminalromansintrig, och han kan det bättre än de flesta.

Per: Vad är det för samhällskritik man hittar i svenska kriminalromaner?

Kerstin: Fortfarande är det gans­ka mycket vänsterperspektiv. Man kritiserar ekonomiska förhållanden, ojämlikhet. Arne Dahl tar upp bankspekulationerna. Liza Marklund fortsätter i sin nya bok att kritisera framförallt kvällstidningsjournalistiken som hon ser som en underhållningsform snarare än som nyhetsverksamhet. Men så går hon också utanför Sverige och skildrar hur Europa förstärker gränser mot Afrika för att hind­ra invandring.

Bo: När det gäller samhällskritik gäller väl också det som Ed McBain sa när folk klagade på att han inte skrev mer uttalat politiska romaner: det finns ingen bättre social kommentar än liket i rännstenen.

Per: De här märkligt sammansatta polisgrupperna som blivit vanliga i tv-serier ... en chef med relationssvårigheter, en obducent, en genial excentriker som gärna kan vara profilerare och ett par muskeltyper ... hittar man dem i böckerna också?

Kerstin: Ja, Hjorth och Rosenfeldt är ju ett praktexempel på det där. Hos dem finns det just en profilerare, Sebastian Bergman, som inte kan samarbeta med poliserna, är sexmissbrukare, hela tiden befinner sig i utkanten, men ändå är den smarte som förstår allt.

Sara: Och finns inte lite av det där hos Lars Kepler, jag tänker på den där nya tjejen som hjälper kommissarie Linna, Saga Bauer?

Per: Jag har alltid haft för mig att svenska kriminalromaner karaktäriseras av rea­listiska ambitioner och så läser jag just Keplers nya och upptäcker att huvudpersonen, kriminalkommissarie Joona Linna, borde sitta inne flera gånger om. Och den där Saga Bauer, hon påstås vara kommissarie hos Säpo, men man förstår inte hur hon överhuvudtaget har kunnat bli polis. Så fort hon får se en chef skriker hon ”jävla idiot”, sliter pärmarna ur hans händer och hoppar på dem och går därifrån som om ingenting hade hänt.

Kerstin: Det är kanske inte just där, i skildringen av detektivgestalterna, de realistiska inslagen finns. De ligger på andra plan.

Bo: Beskrivningen av liken är vassa. De blir mer och mer blodiga år från år.

Per: Ja, också det gjorde mig undrande när jag läste Kepler. Linna iscensätter en uppgörelse med ett gäng skurkar. Den är minst sagt blodig, åt massakerhållet snarast. Men man får intrycket att detta är ett rutinartat inslag i svenskt polisarbete, som en trafikkontroll ungefär. Är det normalt för genren eller typiskt för Kepler?

Kerstin: Det är något som det blir mer och mer av. Actionscener. Man ser filmscener framför sig som man sett tidigare. Det är som om det vore skrivet för att filmatiseras.

Per: Det skrivs kriminalromaner också utanför Sverige. Något ni kan rekommendera i den översatta utgivningen?

Sara: Den franska författaren Fred Vargas är ju min favorit. Men den nya finns inte på svenska.

Bo: Jag tror inte det svenska förlaget fortsätter med henne, tyvärr. Hon sålde inget vidare. Fred Vargas heter alltså egentligen Frédérique Auod­ouin-Rouzeau och är en kvinnlig arkeolog som skriver om en oerhört originell kommissarie.

Kerstin: En av mina favoriter i år är danskan Sissel-Jo Gazans ”Dinosauriens fjädrar”. Den utspelar sig till stor del i universitetsmiljö i Köpenhamn, på biologinstitutionen. Mordmetoden är mycket udda.

Sara: Norska Unni Lindell är lite rolig också. I sin serie om Cato Isaksen har hon fört in en ny kvinnlig polis, Marianne Dahle, som bekräftar spåret ”socialt inkompetenta utredare”. Hon är också en sådan karaktär som får en att undra hur hon har kunnat bli anställd hos polisen, för hon gör hela tiden radikala misstag. Men samtidigt är hon smart och kommer ibland på lösningarna innan Cato gör det. Men han retar sig enormt på henne.

Bo: Jag har inte läst den, men det låter som om hon är en motsvarighet till Barbara Havers, kommissarie Lynleys kollega?

Sara: Ja, absolut!

Bo: Arbetarklass. Socialt inkompetent och i böckerna inte alls lika söt som i tv-versionen ... Men nu när vi talar om den internationella utgivningen ska vi inte glömma Denise Mina. Hon är en intressant skotska, som vi i Deckarakademin just givit pris.

Per: Till sist, om man bortser från de särskilda genrekriterierna och ser på de rent litterära kvaliteterna, vilka är då de intressantaste svenska författarna?

Kerstin: Jens Lapidus är bra. Jag är också svag för Aino Trosell. Och Kallentoft skriver faktiskt rätt bra.

Sara: Johan Theorin ...

Per: Åsa Larsson?

Bo: Ja, Åsa Larsson.

Sara: Ja, hon skriver mycket bra.

Kerstin: Och när jag läste den senaste av Liza Marklund tänkte jag på att hon är fenomenal på att skriva dia­log. Det är få som är så bra på det.