ELSIE JOHANSSON. Det är april. Jag är ensam hemma under ett par timmar. Påsk är en tid för avskildhet. Allt det osynliga finns koncentrerat, ihopsamlat. Världen är en mörk tung port. Morgonen är alltid den bästa tiden: allt står och väger mellan tomhet och fullbordan. Det jag skriver är fortfarande möjligt; först när jag ser meningarna slingra sig fram över skrivpappret inser jag det omöjliga i det projekt som har sysselsatt mig under en längre tid: det självbiografiska berättandet.
Hur skriva denna värld som i själva verket också är hastigt ljus, förbiilande skuggor, minnen, förenklingar? Ibland tänker jag att jag existerar enbart i relation till det jag skriver; möjligtvis är det en klassfråga, också det – att man existerar enbart i relation till sitt arbete, sin uppgift? Elsie Johansson rör sig omkring detta faktum. I hennes självbiografiska texter är kropparna hela tiden i rörelse; rör sig fingrarna, fötterna, böjs ryggen för att ömsint plocka lingonen innan frosten kommer.
Den som skriver blir också den som minns; själva texten blir då till en slags spegel för minnet. Dock: eftersom du handskas med ett levande material så kommer du till slut att ha skrivit dig förbi din historia, förbi ditt minne. Du har återskapat en värld som inte längre finns. Detta är det självbiografiska skrivandets förbannelse. Allt kan bli ett återsken som kastas tillbaka från textens spegeldjupa avgrund. Du skriver och du minns. Du förändrar världen och den låter dig bli en annan.
Det finns också som ett genomgående tema i Elsie Johanssons trilogi om Nancy som nu utkommer i en enda volym – detta med att bli människa och vara människa, enbart i relation till sin omgivning, till sitt arbete. Att minnas. Att vara kropp. Att vara en mindre rörelse i en större rörelse. När jag nu på nytt läser trilogin är det uppenbart att det är minnet som är det centrala i berättelsen, förmågan att vittna. Det finns en central scen i ”Mosippan” där den unga flickan upptäcker sin sexualitet och eftersom den inte har annan mening än sig själv, sin egen lust, blir den också fylld med skam. Det är en märklig känsla som infinner sig när man läser sig fram genom volymerna – att gränsen mellan dikt och verklighet blir tunn som ett torkat höstlöv. Det är ett uppenbart problem. Att skriva verkligheten. I en intervju från ”Tidningen Boken” hittar jag följande svar från Johansson: ”Allt som händer i böckerna är sant, slår Elsie Johansson fast. Men sanningen är uppsplittrad och sammansatt igen.”
Är det då sanning? Lukas Moodysson gör samma sak i sin aktuella roman ”Döden & Co” – låter verklighet och dikt löpa in och ut ur varandra, som delar i samma stora väv, men vad kan man då begära av en författare som skriver biografiskt? Ingenting så klart. Det är det som gör trilogin om Nancy så värdefull – blir att den genom att också vara fiktion öppnar sig ut mot nya tider, nya människor.
Solen kommer att stiga upp 06.38 och sjunka undan igen strax efter åtta på kvällen. Vi får knappa fjorton timmar i vad som kan beskrivas som ett slags gråfuktigt dis. Under natten har temperaturen rört sig omkring nollpunkten. En grad upp, två ner. En svag tunn hinna is över allt: fönsterglas, bilrutor, vattenpölar. Det ljusnar nu allt tidigare om morgnarna. Fåglar i träden. Äntligen. Andra eller tredje morgonen nu som har genomborrats av klar ren fågelsång. Högt uppe i träden. Förbiilande. Finns det någonting så starkt och skört på samma gång som ljudet av de första vårfåglarna? Det skall vara som den unga Nancy som avläser världen genom den verklighet som hon lever i; lingonrisen, skogen, det avsides livet. Liv söker ljus; ljus drar sig mot liv.
Januari, februari och mars har varit outhärdliga. Det enda mänskliga med månaderna är att det har ljusnat allt tidigare för varje morgon. Nu är det en sen eftermiddag. Det regnar. Jag är ensam hemma för en stund. Under morgonen har jag varit jagad, försökt att undkomma. Varför skall jag tvinga mig att skriva om det outhärdliga, varför kommer bilderna tillbaka? Det är banalt att tro att skrivandet är läkande, lika banalt som att föreställa sig att världen är vacker och rättvis eller att kärleken gör livet enkelt. Vad säger Johanssons trilogi? Den säger: vi är människor. Vi liknar varandra. Det som är förtvivlan och ensamhet i dig är också fattigdom och utsatthet i mig.
Det finns en enda mening som hela tiden undslipper mig: kan nåden vara politisk? Kan man inte mötas där, i den enkla frågan: skall jag ta hand om min broder, kan inte tro och politik flätas in i den känslan av att Du är viktigare än Jag? Det löper som en hemlig undertext genom Johanssons trilogi; att vara solidarisk. Att vara ett motvärn. Men vad händer då om man skriver det, om man formulerar andras svagheter och sin egen styrka? Det finns inget svar. Jag drunknar i meningslösa ord, så jag börjar om, börjar på nytt. Jag läser: truppförflyttningar skall äga rum, våldet är en virvel, en tornado med en helt egen dynamik och logik. Jag slår av och på radion, fyller och tömmer diskmaskinen, söker efter människor som jag vet är upptagna, tänker på kärlekens möjligheter och omöjligheter, vaknar och somnar, läser och skriver. I skildringen av Nancys föräldrar finns svaret: trots. Att leva motvalls, även om det inte märks. Att vara i det fördolda.
Jag har alltid haft en förkärlek för litteraturens mer fördolda genrer; dagböcker, notissamlingar, klippböcker, brevväxlingar. Det blir som om man fick lov att komma in i den litterära världen en smula från sidan, som om man fick pröva sig fram till det man vill säga och behöver förstå – att friheten blir större, att det finns en slags klasslöshet i att texten rör sig från det banala till det högstämda, som livet ju är: att man fyller tvättmaskinen och samtidigt tänker på Hölderlin. Eller hur? Att man minns sina döda och bäddar sonens säng. Det biografiska berättandet. Jag skall försöka berätta. Jag skall skildra en biografisk scen. Min mor står vid spisen i ett slitet förortskök och smälter tenn för att kunna avläsa framtiden. Hon skall spå i tenn. Det finns inga pengar hemma och min mor spår en lysande framtid. Hon kan avtolka verkligheten ett svar som inte vi ser – och nu när jag skall skriva om det så undrar jag när den scenen förvandlas till litteratur? Har jag mandat att berätta min mors historia, eller är det ett övergrepp där jag låter min tolkning bli den enda giltiga? Vad är alternativet? Att tiga? Att gömma sig bakom en genrebeteckning – äger den biografiska berättelsen andra moraliska lagar? Kan själva skrivandet vara ett övergrepp? Elsie Johansson svarar inte på den frågan. Hon läker istället sin livshistoria till en begriplig helhet; en berättelse om vad det innebär att vara människa – och bli mänsklig.