På fredagen skrev René Vázquez Díaz än en gång i Sydsvenskan (
länk till höger) att Förenta staterna borde upphöra med sin
kontraproduktiva Kubapolitik. Så långt håller jag med honom, för den
politiken har hjälpt till att legitimera diktaturen i både kubanernas och
omvärldens ögon.
En bärande tanke i artikeln är att man ofta mäter förtryck med olika mått.
Visst är det så, både stater och människor emellan. Man kritiserar gärna den
ene men inte den andre, för det finns många hänsyn och sympatier som spelar
in. Moraliska omdömen blir mer trovärdiga om de är konsekventa, men stater
har också andra uppgifter och avsikter.
René Vázquez Díaz riktar inte heller någon kritik mot vare sig den kinesiska
eller den kubanska regimen. Den ägnas helt åt en inte alldeles korrekt
beskrivning av USA:s och EU:s politik gentemot Kuba – de är i själva verket
mycket olika varandra – som i samma andetag påstås vara orsaken till att
Kubas levnadsstandard numera inte är särskilt attraktiv för Latinamerikas
många fattiga.
René Vázquez Díaz föreställer sig att Kuba skulle ha infört marknadsekonomi
och kanske rentav demokrati, om det inte hade varit för USA:s
embargopolitik. Det är svårt att tro. Visserligen har Fidel Castro, som
styrt landet sedan 1959, tidvis experimenterat med att tillåta enstaka
småföretagsamhet – men så fort verksamheten visat sig lönande har
restriktioner införts. Det stora undantaget är den väldiga turistindustri
som med europeiskt kapital tillhandahåller tjänster för turister från Europa
och både Nord- och Sydamerika. Den samarbetar förtroendefullt med det
kubanska statskapital som numera administreras av krigsmakten.
Sannast bör man vara om den verklighet som man känner bäst.
PETER LANDELIUS
ambassadör, fd ambassadsekreterare i Havanna