Titta först på DN-fotografen Paul Hansens fantastiska bild här.
Den föreställer en femtonårig flicka på Haiti, dödad i kaoset efter
jordskalvet, och är prisad som Årets nyhetsbild.
Titta sedan här.
Den bilden är tagen av fotografen Nathan Weber. Paul Hansen är han med lite
gråsprängt hår och en kraftig underarm framför ansiktet.
Hur ska den första bilden förstås nu?
Jag menar att den sprider en vilseledande berättelse till tidningsläsaren.
Utan flocken av fotografer som trängs för att få den perfekta bilden av den
döda är verkligheten så beskuren att den inte längre är rimligt skildrad.
Samtidigt vet jag från tidigare diskussioner med pressfotografer att jag inte
alltid "förstår". Det här är kanske helt okej? Bara det utsnitt av
verkligheten som varje rapportör alltid måste göra?
Ja. Kanske det.
Det känns bara inte så den här gången. Många har reagerat sedan Nathan Webers
bild blev känd.
Berättelsen om katastrofens massmedialisering är viktig. Den ensamma döda
kroppen är ju faktiskt inte ensam. Den får ligga kvar länge nog för att
fotograferna ska kunna berätta att kroppen ligger där död och ensam, fast
den bara är död, inte ensam.
Ändamålet – att berätta – helgar kanske medlen.
Den från forskningen klassiska frågan om betraktarens påverkan av skeendet är
alltid aktuell för varje reporter och fotograf. Många av världens mest
betydelsefulla bilder är i någon mening inte "sanna". De kan vara hårt
beskurna, till och med arrangerade. Minns till exempel Robert Capas
klassiker, den oerhörda bilden av hur en skjuten stupar i det spanska
inbördeskriget. Är den arrangerad? Möjligen. Men många andra dog ungefär så,
ungefär där – var det i så fall ändå inte motiverat att berätta krigets
historia med en sådan bild?
Enligt de pressetiska reglerna är svaret självklart: Så får man inte göra.
Så vad skulle Paul Hansen då ha gjort? Precis det han gjorde. Han var på plats
för att dokumentera; det gjorde han. Ett fotografi kan inte täcka in 360
graders vinkel. Det kan faktiskt inte ens en människa göra. Ändå skulle man
ha önskat att Dagens Nyheter om möjligt hade kompletterat sin publicering,
och visat även omständigheterna. Det hade varit att berätta "sannare".
Och – med en gissning – det hade gjort att någon annan bild än Paul Hansens
hade vunnit det där priset.