En julinatt 1988 greps den då tämligen okände satirtecknaren Jonathan Shapiro
(alias Zapiro) av säkerhetspolisen i Kapstaden. Han hölls i fängsligt förvar
i elva dagar, varav fem i isolering, misstänkt för att ingå i kommittén som
organiserade firandet av den sedan 1962 livstidsfängslade terroristen och
landsförrädaren Nelson Mandelas 70-årsdag.
Tio år senare var han en av 1 500 inbjudna till presidenten, Nobelpristagaren
och världsdiplomaten Mandelas 80-årskalas utanför Johannesburg.
Nu sammanfattar han epoken Mandela med en praktfull coffeetablebok, där han
samlat sitt Mandelarelaterade material från mitten av 80-talet fram till
idag. Tidpunkten för en summering kunde inte ha varit bättre. ”Madiba”, som
Mandela ofta kallas, fyllde 90 i somras och tog definitivt avsked från
offentligheten. Landet han ledde ut ur apartheid står inför ett ödesval i
april, och laddar dessutom upp inför sin största internationella utmaning
hittills: fotbolls-VM 2010.
Teckningarna är ordnade kronologiskt och tematiskt, och binds samman av
utförliga kommentarer där Zapiro även infogar sin personliga historia. Boken
blir således en trippelbiografi: över den unga demokratin Sydafrika, över
dess landsfader och över dess vassaste satiriker.
Zapiro föddes i en judisk familj 1958. Apartheidsystemet klassade judar som
vita, men familjen, särskilt modern, var aktiv i motståndsrörelsen. Zapiro
blev aktivist 1983 och skapade planscher och klistermärken till rörelsens
möten och kampanjer. Många av verken förbjöds av censuren. Under 80-talet
intensifierades regimens förtryck och Zapiro blev frustrerad över att så
många vita inte kände till vad som pågick. Det var i denna känsla han
hittade sin satiriska röst och i mitten av 80-talet började hans politiska
teckningar dyka upp i tidningarna.
Inför det första demokratiska valet 1994 fick han uppdraget att göra den
illustrerade instruktionen till röstningsproceduren, något han fortfarande
är oerhört stolt över. Han har på senare år tilldelats hedersdoktorat i
litteratur och juridik, och förutom i tidningar har jag sett hans teckningar
på gallerier och museer. ”The Mandela Files” är hans trettonde satirsamling
och hans hittills mest ambitiösa verk.
Zapiro döljer inte att han i det närmaste dyrkar Nelson Mandela. Han använder
sig själv och denna beundran som exempel på den effekt ”Madiba” hade på
människorna och skeendena runt sig. En effekt som var resultatet av en
svårslagen kombination av moral, ödmjukhet och kanske viktigast av allt:
mytisk tyngd. Mandela var mer än en människa efter de 28 åren i fängelse.
Han var ”den svarta nejlikan”, fruktad och älskad – en symbol för frihet och
hopp. Kanske var myten om den övermänsklige och oförvitlige nödvändig för
att kunna ledsaga landet på de första stegen i den svåra förändrings- och
försoningsprocessen.
Zapiros starkaste drag som satiriker är hans orubbliga integritet. Han var
lojal ANC-supporter under kampåren, men efter att partiet fick makten har
han istället blivit en av dess skarpaste kritiker.
Han gör vad han måste, trots att det tar emot. Man märker tydligt hans
förtvivlan framför det vita arket när han inser att han måste framställa
Mandela i dålig dager (för han är ju inte övermänsklig när allt kommer
omkring). En av de mest skoningslösa bilderna är kommentaren till
statsbesöket i Indonesien 1997, samtidigt som förtrycket i Östtimor var som
värst. President Suhartu hälsar en leende Mandela välkommen på flygplatsen
och ger order om en salut. Framför gevärspiporna står Östimors folk med
förbundna ögon.
Zapiro intygar flera gånger i boken att en satiriker i Sydafrika aldrig
behöver lida av idétorka, och man inser snabbt att han har rätt.
Smörgåsbordet bågnar av drama queens som Winnie Madikizela-Mandela och
Inkathaledaren Mangosutho Buthelezi; ständiga avslöjanden om
apartheidsystemens grymheter; förre presidenten Mbekis mördande aidspolitik
och på senare år landets skandalösa agerande i FN:s säkerhetsråd, där man
blockerat viktig kritik mot till exempel Burma och Zimbabwe. För att inte
tala om den politiska splittring och maktkamp som präglar dagens ANC och den
juridiska följetongen kring presidentkandidaten Jacob Zuma som utvecklar sig
med nya akter varje dag.
Samtidigt får man inte glömma att en satirikers historieskrivning till sin
natur är drastisk och polariserad, eftersom det är de absurda och
tragikomiska företeelserna som gör sig bäst i skämtteckningar. Bortom
karikatyrernas grimaser finns det tack och lov alltid en välfungerande
vardag – och kanske till och med en och annan hederlig politiker.
TOR BILLGREN
journalist bosatt i Stellenbosch, Sydafrika