Det pågår en debatt om sprit och scenkonst. Detta med anledning av en
uppmärksammad föreställning på Inkonst i Malmö i förra veckan, där en inhyrd
aktör kontraktsenligt hällde i sig fyra centiliter sprit var sjätte minut.
Scenkollektivet Arena Baubos föreställning ska nu gå vidare till bland annat
Moderna Dansteatern i Stockholm, vars konstnärlige ledare, Danjel Andersson,
ger ensemblen sitt fulla stöd.
– Jag litar på konstnärerna och känner dem sedan många år. De gör ett
undersökande arbete som är viktigt, säger han (Sydsvenskan 20.5).
Jag övervarade inte Arena Baubos undersökande föreställning, men i min ungdom
extraknäckte jag på Karolinska institutets institution för teoretisk
alkoholforskning. Ett projekt gick ut på att försökspersonerna först fick
dricka sprit, därefter stå på en platta som registrerade om, och i så fall
hur mycket, de svajade med öppna respektive slutna ögon.
Redan då tyckte jag att det kanske fanns intressantare undersökningsområden än
just detta. Det är ju trots allt ganska välkänt vad som händer när en person
dricker sprit. Hon blir påverkad. Dricker hon mycket sprit blir hon mycket
påverkad. Full, kort sagt. Och man behöver ju inte gå till teatern för att
få möjlighet att interagera med berusade personer. Man kan gå på krogen.
Möjligen är det just därför så många teaterkonstnärer så ivrigt försöker
flytta krogen till scenen. Riktiga verkliga fyllon på riktiga krogar är
visserligen nästan alltid outhärdligt trista, men ramas de in av
konstnärliga pretentioner förvandlas de till katalysatorer för spännande
forskningsprocesser. Eller något ditåt.
Autenticitet har alltid varit en säljfaktor i nöjesindustrin: Gladiatorerna
sprättade upp varandra på riktigt! Akrobaten utförde sina konster utan
skyddsnät och kunde dö på riktigt! Dokusåpadeltagarna har spysex på riktigt!
I stigande grad har också kulturyttringar med konstnärliga ambitioner försökt
suga energi ur den verkliga verkligheten. Berättelserna ska helst vara
sanna, inte påhittade, och romanfigurer och scengestalter ska gärna vara
igenkännbart autentiska; inte uppfunna, inte spelade utan på riktigt.
Det finns något grundläggande problematiskt med denna trend, och då inte bara
att alla dessa verklighetslån till sist blir tjatiga, ett utslitet grepp
bland andra. Allvarligare är att den fräter på det konstnärliga kontraktet,
det som slår fast att konsten utgör ett rum där allt kan sägas och allt kan
göras, just för att det inte är på riktigt. Just för att teater inte är
journalistik, inte är forskning, är teatern befriad från de moraliska och
källkritiska krav journalister och forskare är underkastade och kan ägna sig
åt att utforska det mänskligas gränser och djup.
Lars Noréns ”Sju tre”-projekt, där interner med nynazistisk identitet skulle
ges möjlighet att spela sig själva, kan utgöra en illustration till riskerna
med en teater som vill spränga sig ut från teatern.
Men att något är problematiskt behöver inte betyda att det är ointressant, det
behöver inte betyda att det inte ska prövas.
I höstas gästspelade den tyska performancegruppen She She Pop på Inkonst i
Malmö med sin föreställning ”Testament”. Jag såg den inte då, men väl i
förra veckan på Hebbel am Ufer i Berlin. ”Testament” är en av de
föreställningar som bjudits in till Theatertreffen, den varje maj
återkommande Berlinfestival som bygger på att en jury väljer ut det gångna
årets tio intressantaste tyskspråkiga teaterproduktioner.
Vad är det då som gör ”Testament” intressant?
Jag skulle säga att det är det övertydliga mötet mellan autenticitetsanspråk
och teatralitet. På ett fruktbart sätt legitimerar dessa två
förhållningssätt här varandra.
”Testament” handlar om åldrande fäder och vuxna barn och deras ömsesidiga
relationer. Medlemmarna i She She Pop har sina egna pappor med sig på
scenen. Det skulle kunna vara outhärdligt kitschigt och privat, men blir
istället strålande scenkonst. Vad måste du som barn vara redo att göra om du
ska ta vård om din gamla pappa? En av ensemblems kvinnor deklamerar listan:
sortera ut gammal mat ur kylskåpet, torka bort kiss runt toalettstolen, vaka
vid den medvetslösa kroppen ...
Samtidigt sjunger en av fäderna, med darrig röst och tysk brytning den
förfärliga snyftaren ”I will always love you”. Och det är gripande, vackert,
ett konstverk.
Hemligheten? She She Pop iscensätter sin föreställning i dialog med William
Shakespeare. ”Kung Lear” är föreställningens grundtext. Gruppen citerar den,
suddar i den, river den till konfetti, sveper den kring föreställning och
låter den bli en magisk mantel av teatralitet.
Den tål det. Shakespeare kan behandlas hur som helst. Han tål det. Det är
därför han är en klassiker. Det är det som är kriteriet på en klassiker:
överlevnadsförmågan.
Man skulle kunna säga att denna förmåga i sin tur är avhängig av två till
synes motsägelsefulla egenskaper hos verket: 1) Det ska ha en hård kärna av
tidlösa konflikter och känslor (sex, död och makt är ämnen som aldrig blir
omoderna). 2) Det ska vara så komplext och öppet, så fullt av det som tyska
litteraturteoretiker kallar Leerstellen, tomrum, att det låter sig betraktas
och tolkas på snart sagt hur många sätt som helst.
En klassiker är sig alltid lik men ändå alltid ny. Den kan härbärgera allt,
också grova verklighetsflirter, och ändå förbli sig själv.
För en teaterkonst som riskerar att antingen kvävas av teaterklichéer eller
också begå självmord i sin iver att konkurrera med realitytelevisionen kan
klassikerna därför göra tjänst som effektiva livräddare.
På Theatertreffens huvudscen, Haus der Berliner Festspiele, ser jag dels en
Tjechov, på speed, dels en Schillerpjäs om den klaustrofobiska paranoia som
kan göra luften så tung att andas i en direktionsvåning eller i ett
partihögkvarter.
”Körsbärsträdgården” i en hysteriskt farsartad karuselluppsättning från
Schauspiel Köln, och ”Don Carlos”, i en sober stjärnspelad iscensättning
från Staatsschauspiel Dresden, visar att man inte behöver bruka våld mot
gamla texter för att förvissa sig om att de pulserar av blod.
På den lilla Kreuzbergteatern Ballhaus Naunynstrasse är det däremot pistolhot
som gäller. Den unga lärarinnan i pumps och dräkt tappat tålamodet med sina
lågpresterande och snoppkramande ligister till elever, rycker åt sig en
pistol som en av dem haft med sig i sin ryggsäck, och gör en
hardcore-Björklund: Nu, äntligen, ska vi läsa Schillers estetiska brev! Säg
efter mig!
”Verrücktes Blut” av dramatikern Nurkan Erpulat och dramaturgen Jens Hillje
bygger på den franska filmen ”La Journée de la Jupe” och är en rå, rolig,
rasande samtidskomedi för en ung hårdspelande ensemble. Skottet går mot en
bildningsliberalism som slår över i bildningfascism. Men dramat är mer
komplext än så. För när Sesede Terziyans lärarinna tar sina elever som
gisslan och under vapenhot tvingar dem att spela Friedrich Schillers
ungdomsdrama ”Die Räuber” så får den gamla texten liv, den får kropp, och
det blir alldeles självklart att detta gamla Sturm und Drang-stycke är en
pjäs som handlar om dem själva, om ungdomar med ”migrationsbakgrund” i
2010-talets Västeuropa.
Detta lilla mirakel är för mig en bekräftelse på att teaterkonstens
effektivaste vapen i kampen med och om verkligheten är och förblir de
klassiska texterna.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen