Lilla Asmodeus. Efter en bok av Ulf Stark, dramatiserad av Jan Modin.
Regi och bearbetning: Kjell Stjernholm.
Scenografi, kostym och mask: Malin Kihlberg.
Kompositör och musiker: Jan-Erik Sääf.
Ljusdesign: Hans C Roupe.
Medverkande: Tony Lundgren, Pierre Björkman, Gunilla Ericsson, Ronnie
Larsson, Niclas Lendemar, Therese Kvist, Frida Andersson, Dennis Nilsson,
Plats: Moomsteatern, Folkets hus, Malmö 8.10.
Tre av de medverkande är elever i teaterns egen skola och föreställningen blir
utan tvekan ett litet genombrott för lyskraftiga Therese Kvist.
Hon vippar in på scenen som ko med en gungande gång och härlig rosaröd, stor,
betuttad mage och vinner genast publikens sympati. Det finns redan där något
rörande över hennes gestaltning som senare utvecklas i rollen som Kristina,
den enda av de människor lilldjävulen Asmodeus finner villig att sälja sin
själ i utbyte mot att hennes sjuka bror blir frisk.
Asmodues har skickats från den geggiga, snoriga och barnsligt ondskefulla
underjorden för att visa pappa stordjävulen att han kan vara ondskefull och
bli vuxen.
Kristinagestalten är, som namnet antyder, något av en Kristuskaraktär, och det
som Asmodeus pappa och mamma eftersträvar med sonen uppfylls bara till
hälften.
I slutminuten fångar strålkastaren fint Kristina. Hon skulle ha behövt hållas
kvar i blickfånget ytterligare några sekunder. Men här finns ett genomgående
problem med Kjell Stjernholms regi. Allt går för snabbt och de många
figurerna, ofta i fantasifulla kostymer och masker, försvinner utan att
bottna i en känsla.
Och det är ändå just det som Ulf Starks gestalter gör och därför också har
blivit älskade av både barnboksläsare och biobesökare.
”Lilla Asmodeus” har som saga flera nivåer men de försvinner lätt i
Moomsteaterns bitvis roliga, mångmusikaliska men samtidigt överraskande
orytmiska föreställning, där man skyndar fram i stället för att våga lita på
en fördjupande känsla.