Rädslan för det okända

Jag ser bara ryggtavlan på kvinnan som går framför mig genom skogen. Hennes vita kläder reflekterar det skymningsljus som dröjt sig kvar mellan träden. Det prasslar i buskarna och jag tycker hela tiden att jag ser något röra sig där, i ögonvrån.

Jag är väldigt svag för scenkonst där jag får röra mig i en miljö och vandra från en scen till en annan. Samtidigt brukar det alltid vara just transportsträckorna som är problemet. När performancekonstnären Jillian McDonald gästar Lilith Performance Studio i Malmö och bussar ut publiken i skogen, i grupper om åtta åt gången, är det problemet som bortblåst. Vi vet att vi är på väg in i en skräckfilm. Ute i skogen väntar de odöda. Ju längre vi går i tystnad, desto mer ökar pulsen.

Vi är många som är rädda för det okända. När vi ska beskriva den där krypande känslan säger vi att vi gillar när skräcken är psykologisk. Det är ett träffande ordval. Det antyder att det är vårt eget undermedvetna som skrämmer oss. Och att du kan lösa upp skräcken med freudianska metoder: genom att vända dig om mot monstret som jagar dig och titta det rakt i ögonen. Medvetenhet ska göra dig fri.

Till en början är det inte så farligt, där i skogen. Monstren närmar sig på avstånd, i oerhört vackra, upplysta tablåer. Romantiskt dekadenta vampyrer på hästar, två råmande zombier i en skogstjärn. Men monstren smyger sig närmare. I skogspromenadens mest spektakulära sekvens klamrar vår lilla grupp ihop sig mitt på stigen, trängda mellan trettio utsvultna zombier som kryper uppför en skogsbacke på ena sidan och ett gäng vampyrer som står och väntar på den andra.

Jag rycker till när jag upptäcker att jag har en vampyr precis bakom mig. Då minns jag Freud. Jag vänder mig om, ser vampyren rakt i ögonen. Hon möter inte min blick.

Jillian McDonald bryter mot skräckgenrens regler när hon placerar ut både vampyrer och zombier i sin säregna värld. Det är intressant: vi hamnar i ett slags skräckens klassamhälle. Aristokratiska vampyrer sjunger opera och njuter av makten över sina offer. Medan zombier raglar omkring som utslagna fyllon och urskillningslöst sliter sönder den som råkar komma i deras väg.

Det är två typer av våld av två typer av varelser, men de har åtminstone en sak gemensamt. De tittar på mig som om jag bara vore ett ting.

På den sista anhalten spelar en av vampyrerna en sorgsen flöjtmelodi. Nedanför stigen finns ett vattendrag, och i en eka sitter en liten flicka med sin pappa. Han sitter med tomma ögon och dirigerar melodin. Barnet gråter, gömmer ansiktet i händerna, tittar upp på oss som är där. Och det slår mig att det som skrämmer mig mest inte är det okända, utan att jag ska bli ensam i världen. Att också de människor jag älskar mest ska glömma bort att jag är en människa.

Fredrik Pålsson, frilansjournalist