Riktigt bra dans överbryggar avstånd

Könsneutralitet? Jag antecknar frågan när jag ser Göteborgs Balettakademis elever på Inkonst: Danskooperativet Rörelsen anordnar Chicken Soup och eleverna framför Torbjörn Stenbergs koreografi Ektoderm. Det är 30 minuter med mycket energi, till Hedningarnas musik som bidrar till känslan av rit och djuriskhet och i masscenerna arbetar alla dansare med samma rörelser, oavsett kön.

Dans är ideologi, hävdar Margareta Sörenson i Danstidningen 3/2009, där hon bland annat kritiserar flera kompanier för att ha ett grumligt förhållande till genus. Trots att ingen talar om det så innebär de flesta dansföreställningar att publiken får se unga, starka och lättklädda kroppar som det står dem fritt att projicera sina sexuella fantasier på. Man måste räkna med reptilreaktioner. Det kan till exempel framstå som könsneutralt när dansarna i Ektoderm gör bredbenta hopp mot publiken. Men som vi alla vet så signalerar det, enligt konventionen, olika saker när män särar på benen och när kvinnor gör det.

Frågan är om det finns någon kropp bortom könet. Och hur den i så fall skulle se ut.

Kanske som i Emma Ribbings och Khamlane Halsackdas 15-minuters stycke He/She Body som inleds med att en märklig varelse med fyra ben kravlar in på den dunkelt upplysta scenen. Sedan följer en fascinerande parningslek mellan två varelser som ibland söker gå upp i varandra, ibland söker sig från varandra, iklädda kroppsnära dräkter som samtidigt framhäver deras kön. Det är både gripande - och sensuellt.

Eller som i Annou Nilssons ?Repetition av en revolt?. I flera år har hon berikat Malmös dansliv med sina egensinniga butoh-uppsättningar. Med sin extatiska koncentration löser butoh-dansare upp sina egna identiteter och med dem könets konventioner. Inga rörelser finns till för att behaga. I den här föreställningen är det bara i inledningen, när Annou Nilsson bär djurmask, som hon tittar rakt på publiken. Annars är butohblicken hypnotiskt inåtvänd. Som ett skydd för oönskade blickar.

Temat för Annou Nilssons nya föreställning är hunger och offer, och den involverar en citron, ett vitkålshuvud och en sten. En sten som hänger i ett snöre, snurrar runt, runt och skapar musik när den slår i tallrikar och glas som står uppställda på golvet. Den hårda stenen rör vid Annou Nilssons nakna rygg och så sker undret: stenen får liv, och ryggen blir så mycket mer än en naken kvinnorygg.

Ändå finns kommunikationen hela tiden där, och naturligtvis sexualiteten: men inte den ytliga, objektifierade, utan den som finns inne i mig, som en av alla mina kroppsliga erfarenheter. För det är så med riktigt bra dans att den överbryggar avstånd och väcker publikens kroppsliga minnen till liv. Då spelar det ingen roll att Annou Nilsson är kvinna och att jag är man. I något avseende blir hennes kropp också min.