"Lite för rart"

MUSIKAL

Oz

Regi och bearbetning: Kjell Stjernholm fritt efter L Frank Baums roman ”Trollkarlen från Oz”.

Musik: Jan-Erik Sääf.

Skådespelare: Ellen Hennig, Niclas Lendemar, Pierre Björklund, Ronnie Larsson, Klas Malmberg Gunilla Ericsson, Jan-Erik Sääf samt eleverna i åk 3 på Nya Stenkulaskolan.

Moomsteatern, Folkets Hus, Malmö 13.3

Även om den elaka häxan måste dödas är Moomsteaterns version av ”Oz”, efter L Frank Baums klassiker, först och främst en snäll föreställning som vänder sig till hela familjen. Till det bidrar bland annat eleverna från Stenkulaskolan. De får skutta omkring i skojiga masker och kostymer och spelar Lilleputtar, Ozputtar och apor.

Moomsteaterns ledare Kjell Stjernholm skriver i programhäftet om trista fördomar kring människor med Downs och Aspergers syndrom, det vill säga de funktionshinder som skådespelarna i ensemblen har. Han gör kopplingen till Fågelskrämman utan hjärna, Plåtmannen utan hjärta och Lejonet utan mod, de välkända gestalterna som Dorothy och hunden Toto möter på den gula vägen mot trollkarlen i landet Oz. Men trollkarlen besitter ingen magisk makt utan figurerna måste själva hitta de saknade egenskaperna inom sig och i mötet med omgivningen. Egentligen är det lite förvånande att Moomsteatern inte tidigare har fastnat för just den här berättelsen.

Liksom i Ronny Danielssons version på Hipp 2004 ger Stjernholm och hans medarbetare föreställningen en lokal touch genom att förlägga öppning till Malmö. Men sedan bär det med hjälp av läckra projektioner med mycket åska och dunder i scenografin snabbt iväg till fantasilandskapen.

Ellen Hennig som Dorothy är föreställningens frejdiga motor och drar ett stort lass men får också bra motspel från Niclas Lendemars förtjusande Toto, Pierre Björkmans hiskliga Fågelskrämma, Ronnie Larssons sympatiska Plåtman och inte minst Klas Malmbergs charmigt rädda Lejon.

Att föreställningen ändå är lite lam och förenklad beror främst på avsaknaden av en tät, koncentrerad spänning. Det blir helt enkelt lite för rart och bränner aldrig till på allvar. Att sedan smyga in ett par toner från filmklassikerns evergreen ”Somewhere over the rainbow” i slutmusiken leder till en märklig antiklimax.