På den korta men minnesvärda ”Döden – en bruksanvisning” tänker jag när jag
ser den två och en halv gång så långa collageföreställningen ”Here Comes
the Sun” på Intiman. Bakom kompositionen står trion som skapade dokudramat
”All We Need is Love” för samma scen för två år sedan, där sex
homosexuella män kom till tals i en blandning av korta monologer, sång
och dansnummer.
Ett angeläget ämne i lyxförpackning, med suveräna skådespelare som Lindy
Larsson och Magnus Schmitz på scenen. Bristerna i form av pratiga longörer
glömdes bort i pralinyran, men blir desto tydligare i denna nya
föreställning som enligt en liknande berättarmodell tar avstamp i intervjuer
och radar upp olika aspekter på döden.
Den svenska döden, märkväl. Den vita medelklassdöden med Alzheimers och vårdslöshet
i trafiken, förnumstiga begravningsentreprenörer och roliga historier
om gravurnor på villovägar och en och annan brännbar scen som stannar
kvar.
Som Jenny Antonis tonårsflicka, som tvingas förklara för klassen att mamma
begått självmord. Antoni hör överhuvudtaget till behållningen i föreställningen,
komplett med sångröst och närvaro och i hennes starka tolkning
blir det tydligt vad många av scenerna saknar. En bärande gestaltning,
eller show don't tell, som den gamla devisen lyder.
Scenkonst i stället för roliga historier, här och nu i stället för det var
en gång. Med ett stoff som detta, som rimligen angår oss alla, borde
något betydligt angelägnare och farligare ha kunnat göras.