The Icelandic Love Corporation: "Think less - feel more"
Genre: Performance
Plats: Lilith Performance Studio, Malmö
När: 2011
Det första jag känner när jag kommer hem är att strumpbyxorna kliar.
Nylonstrumpan, denna trettiotalets innovation, en gång lyx, syntetisk andra
hud, kontrollpansar och erotisk lyster. Nu skaver den och tvingar hullet att
rätta sig. Kvinnokroppen ska formas, kulturvarelsen hållas upprätt.
Inuti The Icelandic Love Corporations katalog hittar jag Freuds tanke om hur
människans tunna civilisationsfernissa när som helst kan ge vika för "undervärldens"
destruktiva krafter. Han kunde inte haft mer rätt.
Den isländska performancegruppen har gjort det till sin specialitet att
använda hudfärgade, mångfärgade, svarta nylonstrumpor. Det har visat sig
vara ett tacksamt material som omsluter de mest privata, politiska och
existentiella zoner.
"Think less - feel more" uppmanar de under veckoslutet på Lilith
Performance Studio. Jag tar dem på orden och känner efter. Vad har jag
upplevt? Något helt bisarrt och irrationellt. En timmes frirum, fylld av den
öppenhet som följer av vissheten att vad som helst kan hända. Det är en
värdefull känsla.
Undertexten stavas maktkritik, revolt och underkastelse. Fast också dadaismens
subversiva humor. Kisar jag kan j ag ännu se dem i dimman, dessa kvinnliga
kroppsstrumpor och episka karaktärer. Vi, publiken, står lydigt uppställda
längs spegelväggar. Klädda i svart, och likt förskrämda skolbarn anvisade
var sin visirförsedd hjälm av en sträng lärarinna. Så kan akten ta sin
början.
På sitt sätt liknar den ett skådespel. Åtta kvinnor, var-av en slutligen skall
stiga mot skyn i ett stroboskopiskt, trumdånande crescendo. Runt dem släpar
mannen sina bördor, stenar fästa vid kroppen med nylonstrumpans seghet.
Här finns gott om symbolik. Som hur vi ikläder oss våra identiteter och
roller, tenderar att rätta in oss i ledet, uthärda sisyfosarbetes vanmakt.
Och mitt i allt, en fåfäng ballong av hopp, möjligheten att snärjas eller
kasta sin mantel.
Låt dig inte övertrumfas av ekonomins, vetenskapens, industrins ekvationer och
hierarkier - även de styrs av känslor och begär. Ungefär så lär trions
budskap lyda, sedd i ljuset av inte minst hemlandets finans iella kollaps.
Fast det är föreställningens absurda, estetiska kvaliteter jag suger åt mig.
Den exklusiva känslan av att tillsammans bevittna en mystisk rit, med de tre
isländskorna som översteprästinnor. Sedd i förhållande till andra konstnärer
som intresserat sig för nylonstrumpans potential är deras handlag både
dovare och mer löftesrikt.
Italienska Vanessa Beecroft är känd för sina performances med kvinnor endast
klädda i strumpbyxor och stövlar - genom sitt blotta antal och allvar mer
hotfulla än sensuella. Den isländska trion går snäppet längre, och tömmer
det elastiska materialet på all sexualitet men adderar det oförutsägbara.
Brasilianske Ernesto Neto förvandlade Malmö konsthall till ett kryddigt
sagoland, förförisk, ljust och lekfullt.
Men detta är också en lek, oförnuftig, bitvis utdragen men väl värd att leka.
Som att kliva in i en sur-realistisk målning, en mörk isländsk och samtida
saga.
"Think less - feel more" av The Icelandic Love Corporation
visades på Lilith Performance Studio i Malmö den 1-4 december.