När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur lämnade ledamoten Knut
Ahnlund slutgiltigt Svenska Akademien. Valet hade för överskådlig framtid
ödelagt utmärkelsens värde, menade han och beskrev hennes författarskap som
monomant och enkelspårigt: ”utan spår av konstnärlig strukturering”.
Och det är förstås också ett sätt att läsa Jelinek. För Petra Fransson som med
”Rosamunde” (tredje delen i sviten prinsessdramer) vill utforska
”skådespelandets radikala potential och skådespelarens upphovsmannaskap” är
textens öppenhet och brist på konventionell handling snarare en
förutsättning för undersökningen.
Ensam på scenen väver hon samman styckets båda röster till en ljungande
anklagelseakt mot sig själv och världen och i efterhand har jag svårt att
rekonstruera exakt vad hon sagt men vet med säkerhet vad jag känner. På så
vis kommunicerar Jelineks text med mottagaren, via associationer och
emotionella referenser, som bildkonst eller dans om man så vill –
konstformer som av tradition går fria från det narrativa oket.
Valet av text får alltså sägas vara lyckat och Franssons tolkning är inget
annat än briljant när hon spänner blicken i oss från den lilla scenen.
Arbetet är en del av hennes avhandling vid Teaterhögskolan i Malmö och för
produktionen står teatergruppen Avdelning 14 som så sent som i vintras
debuterade på just Teatr Weimars scen med ”Exit Presence”.
Med högt uppsatt hår och smal midja liknar pjäsens författarjag Jelinek själv,
i färd med att mata en vulkanlik deg med en så stor laddning bakpulver och
karamellfärg att den erupterar i en flod av röd magma. Explosionen har sin
pendang i spelet, när gestalten avlägger sin bekännelse – att ha svikit allt
och alla inklusive texten och de tighta jeansen.
Högt blandas med lågt när Jelinek görs just så motsägelsefullt spänstig som
hon kan vara; högstämd och drastisk, rolig och hjärtskärande. Om Ahnlund har
vägarna förbi borde han absolut titta.