En scen ur ”Carmen” dröjer sig kvar efter premiären på Malmöoperan (11.2).
Kvällens huvudperson har slagit sig ner vid en långsträckt bardisk med
ryggen mot publiken, som i en målning av Edward Hopper. Den strama
pagefrisyren är samlad ovanför axlarna; behåbanden vilar som ett mörkt omen
mot huden. Raden av glödlampor gör henne ännu mer naken. Och även om hon har
sällskap lite längre ut i scenkanten blir den frysta bilden en gestaltning
av Carmens ensamhet. Av sveket mot henne. Som om hon sitter där och
förbereder sig på att gå igenom mordet på sig själv. Igen.
Den här sekvensen representerar en av få stunder i den tre timmar långa
föreställningen där Carmen har integritet. Annars är Hilda Hellwigs
hantering av stoffet i Bizets opera från 1875 förbluffande yvig och otajt.
Överhuvudtaget svajar regissören mellan att å ena sidan försöka komma åt en
stark Carmen, å andra sidan en underdånig. Hon kan streta och spela sexig,
eller sitta handfallen och blyg. Men ingenstans övertygar hon med sitt
temperament. I slutscenen får en projicerad tjurfäktning ackompanjera det
dödande hugget från Don José. Carmen kvider och liknas vid ett djur.
Graden av allvar har bara berörts ytligt av operakritikerkåren.
Expressens Gunilla Brodrej kommer närmast i sin vassa kritik av Hilda
Hellwigs avsaknad av konstnärligt koncept. Men på sitt lilla
recensionsutrymme hinner inte ens Brodrej med att analysera det faktum att
försöket till en uppdaterad version av en opera med grava genusproblem,
genomförs utan en problematisering av våldet. Alla vet berättelsens
utgångspunkt, att Carmen ska dö. Vi vet också, att i samma stund som Carmen
förs ut ur sin historiska kontext måste vi aktivt förhålla oss till mordet
på henne. Här går det att identifiera en skillnad: en traditionell
uppsättning kan vi förstå som ett exempel ur historieboken. Men en
överföring till en annan tid och plats ställer temat och berättarelementen
på sin spets. I Malmö köttas det ordentligt på slutet och blodet flyter
ymnigt, utan att vi riktigt förstår varför Carmens relativa övertag i första
och andra akten plötsligt inte betyder någonting.
Mordet på Carmen går inte att göras ogjort – men det finns
regissörer på nära håll som utmanat det. I inledningsscenen av sin queera
version på Malmö Stadsteater 2009 lät Kajsa Giertz ensemblen sitta uppflugen
på stolar som spikats fast i väggarna. Samtliga medverkande; stora, späda,
gracila och satta, gestaltade Carmen med knivar instuckna i sina bukar.
Såret fanns där från ruta ett. Och det var allas sår. Giertz uppsättning är
också ett exempel på hur casting effektivt kan användas som metod för att
vända ut och in på stereotypa könsroller, något som ännu känns som en
avlägsen möjlighet på Malmöoperan.
En annan intressant jämförande stilstudie är Mellika Melouani Melanis
musikaliskt skeva uppsättning på Backateatern 2010. I ett svart, kakelklätt
bassängrum förvandlades Carmen till en brutal berättelse om terrorism. Hos
Backa blev hon en representant för ”främlingen”, det mörka hotet, som
västvärlden både attraheras av och försöker kontrollera. Don José fick i
uppgift att kasta sig naken mot kaklet som ett desperat försök att stjäla
fokus från sin älskade. Detta är två dekonstruerade iscensättningar som båda
rymt konstnärlig vision och som vuxit fram ur skavande kritisk analys. Det
kan man ha många tankar och åsikter om. Men att Hilda Hellwig ser ut att ha
smitit från sin uppgift som genderregissören från Stockholm framkallar bara
domnande besvikelse. Och en portion ilska – för när en stor och stark
institution ger regiuppdrag till en kvinna, som säger sig vara intresserad
av begreppet ”frihet”, lägger slajsandet av Carmens kropp inte till några
nya perspektiv annat än i teorin. Om ens det.
Istället ser vi en kvinna offras som kreatur. Vi ser också en
kortväxt man med namnet Piccolino, som får springa över scenen, sjunga i
barnkören och le mot publiken. Detta har lämnats därhän av de flesta
pressröster. Däremot vet jag scenkonstnärer som menar att greppet borde
anmälas eftersom karaktären används som objektifierad rekvisita. Jag kommer
inte på några bra motargument. Carmen och Piccolino är del av samma problem.
En ”samtida” uppsättning som lever kvar i mekanismerna hos ett
diskriminerande artonhundratal. Som lutar sig mot en oroande tanklöshet och
utmynnar i en otäck brist på taktkänsla.
Om den där nakna ryggen vid bardisken bara kunnat tala.