Alla dessa hål i livet
Teater Insite & Varietéteatern Barbès.
Regi: Ragna Weisteen, scenografi: Sarah Cederstrand, musik: Ulrika
Emanuelsson. Medverkande: Birte Heribertson, Nina Jemth, Pelle Öhlund m fl.
Bastionen, Malmö 19.10.
Att ta steget över tröskeln till Bastionen i Malmö just nu skiljer sig från
att göra entré i vilken annan teaterfoajé som helst. Där sitter en barfota
Matthias Hahne Thorbjörnsson uppflugen på bardisken. En i taget ber han
besökarna att teckna sitt namn på en lapp och lägga lappen i en låda. Så är
vi allihop inskrivna i föreställningen, snarare än biljetter utan ansikten.
Framför disken stuffar kvinnor runt i knälånga klänningar, dansrytmer pumpar
i högtalarna och genom en glipa in till teatersalongen kikar Pelle Öhlunds
pliriga nuna fram.
Med ”Alla dessa hål i livet” inleder Teater Insite och Varietéteatern Barbès
ett längre samarbete. I ett första skede har ensemblen låtit sig inspireras
av spanska Teatro de los Sentidos, som besökt Köpenhamn ett par gånger de
senaste åren. Gruppens säregna teaterspråk är omvälvande för den som först
möter det: det doftar, bränner, suckar och nynnar sig fram. Efter en
föreställning blir man lätt vimmelkantig, både inuti och utanpå.
Vi är nog flera som väntat på att spanjorernas sinnesbaserade, symbolladdade
berättande ska smitta av sig. Intressant är att det händer i en tid när
mycket inom ny teater och samtida poesi tränger djupt in i abstraktionen.
Uppfriskande är det dessutom att se hur regissören Ragna Weisteen driver
upplösningen av gränsen mellan scen och salong allt längre. I Sarah
Cederstrands fantasifulla upplevelserum liknar det här mer poetisk
performance än en vanlig kväll på teatern.
I programbladet betonas processen: ensemblen fortsätter att repetera och varje
spelkväll är unik. Och det märks att teatergruppen arbetar med nya metoder;
föreställningen är en fin, men lite haltande resa ner i underjorden. Många
av Teatro de los Sentidos grepp kommer igen: vi vandrar barfota, förs över
vatten, leds med bindel för ögonen. Ulrika Emanuelssons musik är däremot
helt egen och framförs vackert av en vokalensemble på plats, ibland som
väggar av klanger runt publiken, ibland integrerat med folkhavet.
Föreställningen är som mest intressant när bildgalleriet blir absurt. Helheten
skärps nog också när ensemblen processar vidare. Då kanske man kan våga
plocka bort onödiga instruktionslappar och förklaringar till vad man kan
uppleva när man blundar. Sinnena är smartare än så.