”Du ska inte erbjuda mig en plats bland de etablerade, inte bland de älskade
eller bland de respekterade. Ingen ska erbjuda mig den platsen. Ingen.”
Dramatikern och regissören Christina Ouzounidis har varit en av
nyckelfigurerna i gruppen Teatr Weimar sedan starten för sju år sedan. Nu
börjar hon närma sig de fina salongerna. Hennes pjäs ”Heterofil” har sedan
premiären på Teatr Weimar scen i Malmö 2008 rosats på bland annat
Teaterbiennalen i Borås och gjort ett internationellt gästspel i Tbilisi i
Georgien. Imorgon och på måndag spelas den på Stockholms stadsteater, som på
sin hemsida beskriver Ouzounidis och Teatr Weimar som det hetaste inom
svensk teater just nu.
Det är i ”Heterofil” som en av de tre rollfigurerna, alla klädda som
sinnebilden av vulgoslampan, betackar sig för platsen bland de etablerade.
Hon fortsätter från citatet ovan: ”Du ska inte erbjuda mig sällskap eller
din vänskap. Inte din omsorg eller förlåtelse. Inte din tolerans eller din
beundran."
Att förtrycka genom storsinthet.
***
Christina Ouzounidis hugger till där vi sitter på Malmö konsthall, invid en
eländig idé om en julgran.
– Tolerans är ett så absurt ord. Det innebär att jag tar mig rätten att
tolerera, vilket i sig är en sådan hybris. Det är ett sådant våld i det.
Du är själv på väg in i teaterns finrum. Känner du någon dubbelhet i att du nu
är den som tolereras, och blir erbjuden en plats bland de etablerade?
– Jag ser det inte riktigt som att jag blir tolererad. Det kanske jag borde.
Om man tar emot vad man blir erbjuden utan att fråga sig om det är det man
vill ha finns det förstås risk för att man blir ett offer för andras viljor
och avsikter.
Christina Ouzounidis väger orden. Tänker igenom formuleringarna, avbryter sig,
tvivlar på det hon nyss sagt och korrigerar sig ständigt.
– Språket är ett maktmedel, och det enda vi har. Det är ett sätt att påstå
saker och upprätthålla identiteter, eller idén om identitet. Språket är ett
sätt att posera, att välja hur man ska framstå.
Hon vill inte psykologisera och leta kopplingar i sitt eget förflutna till
innehållet i de pjäser hon skrivit. Men hon berättar att hon alltid känt sig
besatt av språk, och även om teatern kom relativt sent in i bilden, har hon
alltid skrivit.
– En vän till mig, Lisa Linder, som drev Dramalabbet i Stockholm, uppmanade
mig att bearbeta en av mina noveller till en pjäs och delta med den i en
tävling. Jag kom med i tävlingen och fick pjäsen uppsatt. Det var mitt
första möte med en uppsatt text, och det satte igång något i mig. Det var
något i skrivandet av dramatik, som är så regelstyrt, som jag blev utmanad
av. Det är svårt att göra sig av med reglerna, men man kan formulera om dem.
Och det har jag ägnat mig åt ganska mycket sedan dess.
***
Upplevelsen ledde till Teaterhögskolan i Malmö. Ett år innan examen 2004
startade hon tillsammans med Jörgen Dahlqvist och Fredrik Haller Teatr
Weimar, som då främst var ett dramaturgiat. Sedan dess har hon skrivit 16
pjäser och monologer. Till våren är hon aktull med ett hörspel i tre delar
tillsammans med ljudkonstnären Henning Lundkvist och skådespelaren Sandra
Huldt. Och nu är Teatr Weimar, med sina prövande, experimentella
uppsättningar, en av de mest framträdande aktörerna i Malmös allt mer vitala
teaterliv.
För Christina Ouzounidis har det handlat om att utmana teaterns normer, något
som hon anser går hand i hand med ett slags politisk strävan. Teatern är
samhället i miniatyr, säger hon.
– Det är svårt att säga "jag vill slåss mot normer
här i världen, mot patriarkala och heteronorma strukturer",
och samtidigt godta teatern som ett färdigt väsen.
Hennes pjäser har ett skruvat tonläge. Dialogerna växelverkar och repeteras
till en absurd nivå.
– Det har varit ett sätt för mig att kasta ljus på de ofta rätt osynliga
företeelserna som jag hatar ur djupet av mitt hjärta, som man ständigt möts
av, men som samtidigt är så svåra att sätta fingret på. Det kan handla om
patriarkala strukturer eller dolda och outtalade överenskommelser för hur vi
ska leva eller hur vi ska bygga våra relationer, säger hon.
Du är både dramatiker och regissör. Finns det en motsättning i att som
regissör göra praktik av den ganska tunga teorierna som du har som grund i
dina pjäser?
– Vi har som teater sagt att vi vill vara intellektuella, och gjort det
tillåtet att ägna sig åt teori utan att det behöver vara en motsättning till
det praktiska arbetet på scen. Och jag får ofta höra från folk som sett mina
pjäser att det jag gör inte alls är särskilt svårt och teoretiskt. Så jag
uppfattar det inte som en motsättning. Och för mig är en intellektuell
upptäckt också en stark fysisk upplevelse.
Hellre än att se sig som ett småsyskon till Stockholm beskriver sig Malmö
gärna som tjenis med till exempel Köpenhamn och Berlin. Hur väl stämmer det?
– Under den perioden som jag har jobbat med teater i Malmö uppfattar jag det
som att vi har haft mycket utbyten och kontakter med både Danmark och
Tyskland. Stockholm är störst och det är inte så intressant för dem att
förhålla sig till någon. De behöver inte göra det. Men i Malmö slåss man mer
med det där, vilket man måste göra när man är mindre.
Finns det inte en risk för exotisering av Malmö som det ruffiga och
kontinentala?
– Det finns väl olika sidor av det där. Det finns säkert en massa
hävdelsebehov. Men det finns också en annan självständighet i Malmö. Det har
varit väldigt tydligt på Teatr Weimar. Hade vi verkat i Stockholm hade vi
aldrig kunnat jobba på det sättet som vi har gjort. I Stockholm måste man
hela tiden förhålla sig till fler människor och det är otroligt lätt att bli
mer orolig där. Vi har haft större frihet här och har kunnat komma längre i
våra konstnärliga undersökningar än vad vi hade kunnat i Stockholm.
Samtidigt hör man ibland svensk scenkonst beskrivas som frånvänd, att allt
spännande händer på kontinenten.
– Så tror jag inte att det är. Det är alltid lättare att tycka att det som
händer någon annan stans är mer intressant. Men stannar man lite längre i
vilken stad, eller i vilket land som helst, upptäcker man båda sidorna. När
man åker till Berlin och ser fyra föreställningar på två dygn som man blivit
rekommenderad att se är det klart att man kan få den uppfattningen.
När Teatr Weimar nu går in i ett nytt decennium gör de det som en etablerad
grupp med institutionsliknande framförhållning i sin planering. Men gruppen,
som säger sig bejaka förändring och till och med självtvivel, riskerar inte
att stelna, försäkrar Christina Ouzounidis. Och strax innan jul fick de
hjälp på traven. Teatr Weimar sades upp från sin lokal på S:t Gertrudsgatan
i Malmö. Fastighetsägaren Skånska Dagbladet ska använda huset för eget bruk,
och nu tvingas hyresgästerna, däribland biografen Panora och tidskriften
Fronesis, att leta nya lokaler.
– Det är tråkigt för alla som befinner sig i huset, framför allt för Panora
som har en viktig roll i Malmö. Men vi har inte reagerat på det sättet som
teater. Vi har vänt och vridit på den här lokalen så mycket och insett att
det skulle vara bra att släppa den och ge oss på nya utmaningar. Så på det
viset är det ingen sorg. På det viset är det ganska inspirerande, säger
Christina Ouzounidis.
Vad händer nu då?
– Det verkar som att vi är kvar till sommaren. Sedan ska vi flytta någon
annanstans. Vart vi tar vägen blir klart inom en månad.
Christina Ouzounidis om ...
... att växa upp med en grekisk far och svensk mor: När man växer
upp som barn med två olika språk blir man på ett plan två- men på ett annat
plan flerspråkig. Man blir bra på att förstå var och en av dem men man blir
också bra på att förstå var och en av dem genom den
andras ögon, att tolka i språkförbistringar eftersom man lär sig tyda de
signaler eller koder som man växer upp med.
... om det nya projektet "Förskjutningar": Det är ett
hörspel som handlar om det sönderfall som sker från avsändare till
mottagare, och som jag gör tillsammans med ljudkonstnären Henning Lundkvist.
Det bygger på det faktiska fenomen som sker i en telefonledning, där själva
förutsättningen för att ljudet ska transporteras också är det som bryter ner
det och skapar störningar. Det är en sorts bild av språket.
... hörspel: Jag har velat att ljudet ska vara en suverän, en
självständig part i en kontext där ljud och text kommenterar varandra. Vi
har jobbat med både hörspel och iscensatta hörspel, som alltså är rumsliga
och tredimensionella. Vi driver också en hörspelssajt, Radiowy.se.
... om det saknade e:et i Teatr Weimar: Det är en hyllning till det
ofullständiga. Och för att det är snyggt i tryck.
... om vad Teatr Weimar i det nya decenniet: Vi måste formulera vissa
saker ännu tydligare i vårt möte med de större scenerna, som gäller
konstnärlig eller politisk hållning. Även om det är självklart för oss med
en genusaspekt på det vi gör är det lätt hänt i mötet med en mer normtyngd
miljö att man också förlorar kontrollen och hamnar i något som man kanske
inte står för.
... om sin forskning: Jag har kallat ämnet för "Den
dramatiska textens poserande". Det bygger på en ganska vardaglig
företeelse, att språket är en sorts yta. Om jag till exempel frågar dig om
hur din mor mår så kanske det inte bara betyder att jag vill veta hur hon
mår, utan också är ett sätt att närma mig dig och lära känna dig, eller att
visa dig att jag bryr mig. I det dramatiska skrivandet kan idén om språket
som en yta som döljer en massa annat fungera som metod.