Det är inne med verklighet på teatern just nu. Konsten ska vara
gränsöverskridande och publiken medskapande. Problemet är man riskerar att
gränserna helt suddas ut. Vad är fiktion och vad är verklighet? Får man göra
vad som helst på teatern? Får man till exempel utsätta sina skådespelare för
livsfara? Och samtidigt, som ett led i experimentet, göra publiken
medskyldig?
Det var vad som hände på Inkonst i fredags, under Arena Baubos installation,
”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag.”
Det tar en stund innan jag förstår upplägget. Till en början känns alltihop
ganska kul. Temat för installationen är maktstrukturer och en teori som
bygger på att vi i våra relationer antingen intar rollen som offer, förövare
eller hjälte. Publiken vandrar fritt mellan stationerna. Här finns Skamvrån,
Garderoben och Harmens vrå. Den mest lyckade är Bullmamman i sitt
provisoriska kök. En fikahörna, helt enkelt, intim och kaneldoftande. Här
uppstår uppsluppna och allvarliga samtal mellan gästerna. Allt är lekfullt
och sympatiskt, om än lite uddlöst och naivt. De insprängda
Fassbinderscenerna som skådespelarna framför på tyska känns hastigt
hopkomna. Ska inget hända någon gång? Jag börjar bli sömnig och däst av alla
bullar när jag upptäcker Fyllecellen och förstår vad den går ut på.
Arena Baubo har hyrt en 23-årig man som har skrivit på ett kontrakt. Han ska
dricka 4 cl ren sprit var 6:e minut under hela kvällen, dvs under tre
timmar. En äggklocka påminner honom. Villkoret är att han inte får lämna sin
fyrkantiga matta.
När jag frågar Bullmamman om de vet hur mycket sprit man kan hälla i sig innan
man blir alkoholförgiftad, svarar hon svävande. De har konsulterat en nykter
alkoholist i ensemblen. Och 23-åringen är tydligen en van drinkare. Han är
alltså inhyrd som alkoholist? Bullmamman tycker det är intressant att jag
tar rollen som hjälte i det här sammanhanget. Att jag tar ansvar.
Efter två timmar har killen hällt i sig en 75:a vodka och är redlös. Vad hade
man väntat sig? Bullmamman ingriper och beslagtar flaska nummer två. Tumult
uppstår, 23-åringen bryter kontraktet och lämnar sin matta. Han börjar
slänga möbler omkring sig, blir hotfull, en man i publiken försöker lugna
honom.
”Det är precis som i verkligheten”, viskar någon.
Fel. Det här är verkligheten. Och just nu har den ingenting med scenkonst att
göra.