När dåligt blir bra

Kan man definiera vad som är dålig teater? Björn Gunnarsson, teaterkritiker på Helsingborgs Dagblad, har en gång skrivit: ”När jag bara känner och inte intellektualiserar eller ideologiserar, VET jag vad som är bra respektive dålig teater.” Det är ett bra motto, för på pappret kan en föreställning vara hur rätt som helst – ha en kravmärkt kvinnosyn och vara både konstnärligt originell och komplex – men man vill ändå smita därifrån i pausen.

Så kändes det för drygt två veckor sedan när jag såg Teater For­atts uppsättning ”Nine Parts of Desire” (t o m 11.9, bilden) om nio kvinnliga livsöden i Irak. Handlingen skildrade brutalt och angeläget hur krig drabbar kvinnor dubbelt. Men som teaterupplevelse var det djupt klaustrofobiskt och överdrivet.

Å andra sidan har jag sett otaliga uppsättningar i Malmö som varit hantverksmässigt oklanderliga men fallit i glömska efter bara någon dag.

”Nine Parts of Desire” har där­emot dröjt sig kvar. När jag följer nyhetsbevakningen letar jag efter kvinnorna och de komplexa krigsberättelserna. Plågsam teater, visst, men det förändrade min blick under några dagar. Det är en sann kvalitet.