Politik av Henning Mankell
Scen: Helsingborgs stadsteater
Regi: Vibeke Bjelke, Scenografi/kostym: Steffen Aarfing, Ljus: Mikael
Sylvest/David Gülich
Medverkande: Fredrik Dolk, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Maria Kulle, Lars
Wiik
Programmet ligger instoppat i ett brunt internkuvert, som om publiken vore
kallad på hemligt möte i maktens korridorer. Mankells nya pjäs skapar
förväntan. Den handlar om Palme och u-båtskrisen 1982. Spännande ämne för
alla som minns de där hysteriska dygnen när det jagades ryssar i Stockholms
skärgård. Som senare förvandlades till ett sillstim. Palme har saker att
säga oss även idag, skriver Mankell i programmet.
Pjäsens ramhandling är förlagd till nutid. Det vankas wallenbergare hos den
pensionerade ubåtskaptenen Sten. Gäster är den förre kollegan Karl med fru
och Stens dotter, Helena, som jobbar som teaterdramaturg och ska sätta upp
en pjäs om ubåtskrisen. Nu vill hon veta allt. Vad var det egentligen som
hände? Karl, som har en senare karriär som politiker, berättar. Olof Palme
dyker upp i hans minnen, nästan spöklikt porträttlik och fint gestaltad av
Lars Wiik. Maria Kulle gör också en känslig tolkning av Karls förbittrade
och kärlekslängtande hustru. Ingen skugga över skådespelarinsatserna.
Problemet är att det de pratar om inte är särskilt intressant. Hela första
akten sitter jag och undrar vart Mankell vill komma. Dessvärre klarnar det
inte i andra akten.
Dramatiken i ”Politik” är uppbyggd kring teorin att det var amerikaner och
inte ryssar som härjade i svenska farvatten 1982. Den är inte ny och det är
alltså inte saken i sig som är brännande utan mekanismerna bakom
mörkläggningen. Om Palme ljög – vad var det som fick honom att ljuga? Det
lyckas pjäsen aldrig förklara. I de korta scener där han framträder talar
han om vikten att hålla balansen i politiken i allmänna ordalag och om
rädslan för att borgarna ska ta makten.
Realpolitik ställs mot idealism, javisst, sanning mot lögn. Men dramatiken
vrids aldrig åt, pjäsen harvar på i sin naturalistiska lunk. Middagen
urartar i ett otrohetsdrama, som antagligen är tänkt att spegla
lögntematiken, och u-båtsmetaforerna dras i långbänk. ”Sanningen måste komma
upp till ytan!”
Slutscenen där Palme berättar om vad han tänker när han går hem från bion är
förvisso drabbande – den rör i ett sår som aldrig läkt. Men vad var det
egentligen han hade att säga oss här och nu? Det gick mig helt förbi.