Det är inte helt enkelt att beskriva urpremiären som ägde rum på Malmö
Stadsteater i fredags. Text skriven av Annika Nyman, masterstudent på
Teaterhögskolan, och skådespeleri av Rasmus Luthander, examensstudent på
skådespelarprogrammet. Ett ungt garde har intagit Studion, som tjänar som
experimentell scenkonstverkstad under bara några kvällar.
”Kontraktbrytarstilen” är en maktkritisk monolog inspirerad av den slovenske
filosofen Slovoj Zizek. Luthander breder ensam ut sig i tresitssoffan och
dramatikern Nyman sitter intill bakom ett skrivbord, med manus framför sig
och en mikrofon vid munnen. Här har skådespelare och manusförfattare ingått
ett sorts ”kontrakt” i en rumslig konstellation vi inte är vana att se. Att
hon, som kvinna och dramatiker, övervakar honom skapar ett spännande
sceniskt undertryck.
Texten är, förenklat uttryckt, en undersökning av patriarkatet. Den
problematiserar driften som biologi och idé. Nymans essäistiska, strömmande
hållning till sitt stoff ställer i sin tur särskilda krav på skådespelaren;
hans sätt att lyssna av språket och svara mot det.
Om textens flöde är omöjligt att greppa annat än som skärvor av en helhet, gör
Luthanders gestaltning vad den kan för att forcera språkets rytm och melodi.
Ansträngningen läggs lika mycket vid tempo och frasering, som vid semantiskt
innehåll. Jag vet inte om jag kan beskriva det bättre än att texten sviktar
i Luthanders ”pojkmonsterkropp”. Alltsammans utfört i ett ursinnigt tempo,
som hade kunnat bromsas upp ibland utan att förlora i intensitet. I
”Kontraktbrytarstilen” visar Luthander sin kapacitet ungefär som en ung
musiker erövrar sina Paganinivariationer.