Könsneutralitet? Jag antecknar frågan när jag ser Göteborgs Balettakademis
elever på Inkonst: Danskooperativet Rörelsen anordnar Chicken Soup och
eleverna framför Torbjörn Stenbergs koreografi Ektoderm. Det är 30 minuter
med mycket energi, till Hedningarnas musik som bidrar till känslan av rit
och djuriskhet och i masscenerna arbetar alla dansare med samma rörelser,
oavsett kön.
Dans är ideologi, hävdar Margareta Sörenson i Danstidningen 3/2009, där hon
bland annat kritiserar flera kompanier för att ha ett grumligt förhållande
till genus. Trots att ingen talar om det så innebär de flesta
dansföreställningar att publiken får se unga, starka och lättklädda kroppar
som det står dem fritt att projicera sina sexuella fantasier på. Man måste
räkna med reptilreaktioner. Det kan till exempel framstå som könsneutralt
när dansarna i Ektoderm gör bredbenta hopp mot publiken. Men som vi alla vet
så signalerar det, enligt konventionen, olika saker när män särar på benen
och när kvinnor gör det.
Frågan är om det finns någon kropp bortom könet. Och hur den i så fall skulle
se ut.
Kanske som i Emma Ribbings och Khamlane Halsackdas 15-minuters stycke He/She
Body som inleds med att en märklig varelse med fyra ben kravlar in på den
dunkelt upplysta scenen. Sedan följer en fascinerande parningslek mellan två
varelser som ibland söker gå upp i varandra, ibland söker sig från varandra,
iklädda kroppsnära dräkter som samtidigt framhäver deras kön. Det är både
gripande - och sensuellt.
Eller som i Annou Nilssons ?Repetition av en revolt?. I flera år har hon
berikat Malmös dansliv med sina egensinniga butoh-uppsättningar. Med sin
extatiska koncentration löser butoh-dansare upp sina egna identiteter och
med dem könets konventioner. Inga rörelser finns till för att behaga. I den
här föreställningen är det bara i inledningen, när Annou Nilsson bär
djurmask, som hon tittar rakt på publiken. Annars är butohblicken hypnotiskt
inåtvänd. Som ett skydd för oönskade blickar.
Temat för Annou Nilssons nya föreställning är hunger och offer, och den
involverar en citron, ett vitkålshuvud och en sten. En sten som hänger i ett
snöre, snurrar runt, runt och skapar musik när den slår i tallrikar och glas
som står uppställda på golvet. Den hårda stenen rör vid Annou Nilssons nakna
rygg och så sker undret: stenen får liv, och ryggen blir så mycket mer än en
naken kvinnorygg.
Ändå finns kommunikationen hela tiden där, och naturligtvis sexualiteten: men
inte den ytliga, objektifierade, utan den som finns inne i mig, som en av
alla mina kroppsliga erfarenheter. För det är så med riktigt bra dans att
den överbryggar avstånd och väcker publikens kroppsliga minnen till liv. Då
spelar det ingen roll att Annou Nilsson är kvinna och att jag är man. I
något avseende blir hennes kropp också min.