Skevande och ystert

När Dansstationen i våras firade femton år med en ”supergalashow” för interner och andra inbjudna, var Malmöbördiga Alma Söderberg höjdpunkten.

Hon framträdde med sitt solo ”Cosas”, ett märkvärdigt verk i skärningspunkten mellan röst och rörelse, en lågintensiv gestaltning som korsar språk och utmanar vistraditioner.

Fullkomligt chosefritt sjöng, klappade och stampade hon i gympadojor, med en teknik som överraskade utan att överglänsa. Nu är Alma Söderberg höstens studiokoreograf på Dansstationen och medverkar på två olika ställen i säsongsprogrammet.

Det första nedslaget gör hon som medlem i kollektivet John the Houseband, som följer det spännande måttet ”att dansa konserter och sjunga koreografi”. Fem av sex medlemmar med olika nationalitet har sina länders sångskatter med sig in i föreställningen ”Tripping North”, där de möts i en oreda av instrument, inledningsvis täckta med lakan.

”Cover-time” kallas det på John the Houseband-vis. Alma Söderberg, Dennis Deter, Anja Müller, Melkorka Sigríður Magnúsdóttir och Hendrik Willekens dyker upp bakom de förklädda musikpjäserna och anslaget sitter som en smäck: spelad nynervositet (det är ju premiär), små knix trots att musiken öser – en humoristisk stilövning till öppningsscen.

John the Housebands gästspel är dessvärre inte lika övertygande i sin teknik och heller inte lika särpräglat i sin konstnärliga ton som då vi såg Alma Söderberg solo i maj.

Det här är ett potpurri av visor och rå pop, med rörelser som tar grepp om sångernas mentala rum: Kristallen den fina, Sugarcubes Luftgitar, en dänga av Carola och så lite nyskrivet.

Den udda konserten överraskar istället från ett annat håll: med sin spelglädje, sitt temperament, sin osnutna kärlek till musiken. Artisterna ser omväxlande ut att upptäcka instrumenten (synt, ukulele, trumset, handklaver) från golvet och att traktera dem proffsigt.

Som en yster skolrevy som skevar ibland och ibland ter sig nästan magisk.

Ett tillstånd som många scenkonstnärer skulle dö för att hitta tillbaka till.