Buskistolkning med Ikeavåld

Teater: Den skalliga sångerskan

Av Eugène Ionesco.

Regi: Radoslav Milenkovic.

Scenografi, kostym: Carina Lundgren Carlestam. Ljus: Iben West.

Skådespelare: Zeljko Santrac, Kerstin Andersson, Ann Katrin Andréasson, Magnus Nylander, Suzanna Santrac, Lillemor Hjelm.

Teater Theatron, Bredgatan 3, Lund.

(recenserad 5 april)

Vem är det som är skallig? Sångerskan, primadonnan eller förtrollerskan? Och har det någon betydelse? Väldigt lite har någon betydelse i Eugène Ionescos pjäs ”La Cantatrice Chauve” som översatts på nytt av Jan Mark. Så är också själva meningslösheten meningen i denna absurdistiska pjäs som Ionesco skrev inspirerad av sina egna försök att lära sig engelska via en parlör.

För Ionesco, född i Rumänien och bosatt i Frankrike, framstod de brittiska konversationsfraserna som ett högtravande flöde av självklarheter staplade på varandra.

Liknande fraser fyller pjäsen vars yttre struktur är ett hem där herr och fru Smith väntar besök av sina vänner the Martins.

Just genom sin avsaknad av intrig kan pjäsen spelas på många olika vis: som existentiellt drama i klass med Becketts ”I väntan på Godot”, som spetsig antiteater och som ren fars. I Teater Theatrons och regissören Radoslav Milenkovics version väljer man den sista varianten, kryddar med lösbröst på alla kvinnliga deltagare och lägger till en dos integrationsproblematik när herr Smith går lös på Ikeamöblerna med våld.

Då och då slinker han undan den brittiska konformismen och spelar musik från hemlandet på Balkan så högt att fru Smith vrider sig av skam i skinnsoffan.

Här finns en linje värd att utforska, men rätt snart överges möjligheten till fördel för ren buskiskomik.

Är det kul? Inte särskilt. För att fungera som buskis borde skämten vara bättre och gestaltningen mer konsekvent. Som det nu är glappar det både här och där och inte bara över brösten. Projektet är ett samarbete mellan Teater Theatron, Månteatern och Teater 23 och spelstilen skiljer sig åt, från Zeljko Santracs burleska utlevelse till Kerstin Anderssons mer återhållna komik.

Ett nypåfund är dessutom att gestalta paret Martins som kvinnor. Greppet hade kunnat vara intressant, en utveckling av den grundläggande frågan om identiteten i ett samhälle styrt av konformism, men känns mer som ett alibi för att visa den småkåta dråpligheten i att två kvinnor kysser varandra.

På onsdag 8.4 har pjäsen Malmöpremiär på Teater 23.