Fullständigt flippade scenarion

Lära sig att stiga upp

av och med Niklas Hansson.

Regi: Anders Carlsson.

Institutet. Kong, 16.10

Niklas Hansson har emellanåt beskrivits som den ”sorglige komikern”. Genom åren har han dykt upp då och då på Malmös alternativa teaterscener med shower som påminner om den han nu gör på Malmös nya, charmiga alternativscen Kong. I rollen som sitt alter ego – projektledaren Niklas Hansson – berättar han om fyra projekt han bedrivit för att befria utsatta människor från sitt utanförskap. Under kvällen får vi möta en hemlös, en invandrare, en funktionshindrad och en långtidsarbetslös som skickats ut på stan med en visselpipa – vilket lett till att en tant tackat honom med förklaringen: ”nu ser jag verkligen att ni finns”.

Jag skrattar så jag kiknar. Historieberättandet är fantastiskt. Varje liten anekdot kryddas med bildrika detaljer och det som börjar med enkla vardagsiakttagelser (en tom papperskorg i Beijers park) slutar alltid med ett fullständigt flippat scenario (de hemlösa eldar upp parketten på sitt projektcenter för att grilla kalvar och igelkottar).

Men”Lära sig att stiga upp” är mycket mer än bara en stå upp-show. Institutet paketerar framträdandet skickligt i Anders Carlssons regi, Andreas Catjars musik och inte minst Linn Hilda Lambergs Malmöfond i pappersklipp. Dessutom placerar de föreställningen på en ideologisk grund som känns igen från tidigare Institutetuppsättningar.

I programbladet talar Anders Carlsson om en ”hjälpandets industri”. På olika sätt utgör utsatta människor språngbrädor för kulturarbetares, journalisters och projektledares karriärer. Den här föreställningen är inget undantag – eller, för den delen, den här recensionen.

Det som Institutet lyckas med den här gången är att göra en metateater som bränner, och som både inkluderar kulturarbetarna i publiken och ifrågasätter oss. Projektledaren Niklas Hansson uttrycker sitt förakt för vårt intresse av ”teater” och ”fiktion”. ”Skrattet – den lilla nöddörren man alltid kan ta till sig”, fnyser han när vi skrattar åt hans karaktärer. Och visst, ju längre kvällen går desto hårdare kilas skrattet fast i halsen. Men skrattet fungerar inte bara som en nödutgång, utan också som en väg in i en själv. Skrattet gör att det inte känns så farligt att se vad man faktiskt håller på med.