Opera
Carmen
Musik: Georges Bizet. Libretto: Ludovic Halévy och Henri Meilhac efter Prosper Merimée. Regi: David McVicar. Scenografi: Michael Vale. Kostym: Sue Blane. Ljus: Paule Constable. I rollerna:Jekaterina Semenchuk, Paul Charles Clarke, Johan Reuter, Inger Dam-Jensen m fl. Den Kongelige Opera. Premiär 8.11
Om ”Carmen” står på spelplanen gläds operaekonomerna. Säkert kommer Den Kongelige Operas nya version att finna sin publik, den ligger i mittfåran och är föga äventyrlig. Men man undrar om Den Kongelige Opera bara varit ute efter en säker satsning eller om man egentligen haft större förhoppningar än vad som nu infrias. Iscensättningen skulle legitimeras av ett samarbete med anrika Glyndebourne och av att regikonceptet är signerat av välkände David McVicar, men det går tyvärr inte riktigt ihop med resultatet. Mr Mc Vicar och hans vikarie i Köpenhamn, Lee Blakely, tar i så det knakar. Och dirigenten Miguel Gómez-Martinez försöker spraka men bitvis blir musicerandet ganska okänsligt. Det allmänna intrycket av första akten är att det inte bara knakar utan också skramlar och gnisslar. Den brutala scenografin framkallar klaustrofobi: soldaterna, tobaksfabriksarbeterskorna och folket i allmänhet är som instängda i burar, åtskilda av galler, som det ska skakas i. Det skramlar om de skrikiga barnkörerna, det skränas av hysteriska kvinnokollektiv, som utmålas i slentrianmässig stil. Visserligen, tackolov, inget turist-Spanien, men fullt nog av schabloner ändå.
Carmen sjunger inte sin habanera i någon primadonnetrappa, tackolov än en gång; i själva verket nynnar Jekaterina Sementchuk den bara lite förstrött medan hon tar plats i fokus. Senare slår det dock gnistor om hennes Carmen. Hon har ett brett klangregister, från patetiskt frihetsglöd till gnällande spetsiga ironier, hon förfogar över förödande djupa toner och har bett i replikerna. Som personlighet den förväntade zigenararketypen: Carmen som ett stundens barn med självständighet och frihetsideal. Stark och modig och mycket provokativ -- men inte odelat sympativäckande.
På sitt sätt har hennes Don José, Paul Charles Clarke också profil: han är extra bortkommen och konfys, nästan en stackars Wozzeck med rakkniven förvandlad till mördardolk. Han är naturligtvis också ett offer, hans hetsiga temperament leder honom vilse, han tar inte ett nej för ett nej utan blir desperat. Mr Clarke når sina bästa resultat i slutscenen, där hans dramatiska röstutspel går hem ostört. Annars tror man inte mycket på en sån kompakt korpral som åtråvärd älskartyp. Carmens dragning till honom, om än aldrig så flyktig, är närmast obegriplig. Han ser ut som om han kunde varit hennes far, eller åtminstone onkel, och i första akten låter han även så.
Den bästa delen av föreställningen är scenen från smugglarnas tillhåll i bergen. Då har man rensat bort den ruggiga scenografin; scenen badar i gulgrå dimma, ur vilken silhuetter stiger fram. Det gör de ofta påpekade orimligheterna i att det goda sändebudet Mikaela, Inger Dam-Jensen, och toreadoren Escamillo, Johan Reuter, letar sig dit i mörker och fasa mindre påtagliga. Sammanstötningarna i dimman blir till psykiska möten utanför realismens ramar. Härav följer en artistisk suggestion som föreställningen annars tappar bort genom sitt ständiga plotter i periferin, som stör skildringen av de mänskliga relationerna. Det spanska turisteriet lurar i samband med masscenerna framför kulisserna, i Lillas Pastias välbefolkade värdshus och vid tjurfäktningsarenan -- förmodligen en kompromisslösning, eftersom den myllrande paraden utspelar sig utan utnyttjande av spelplatsens djup och bredd.
Visst är denna ”Carmen” resursrik med barnkörer och dansare förutom det normala operauppbådet. Visst finns anledning att berömma den delikata ljussättningen över kostymprakten. Men mycket stannar vid det rutinenliga. Det är svårt att finna något som oroar eller fördjupar. Kanske är den speciellt avpassad för Glyndebournescenen och -salongen: en smokingföreställning.
Föreställningen står på repertoaren under hela spelåret fram till 12.6 2010 med ett flertal alternativa rollbesättningar.
% är glada
% är likgiltiga