Mor Courage lever

Efter urpremiären av Mor Courage och hennes barn i Zürich 1941 rapporterade regissören till Bertolt Brecht att publiken var skakad. Varpå Brecht genast telegraferade och bad honom att lägga ner pjäsen. Sägs det. Oavsett om det är sant eller inte illustrerar anekdoten Brecht teatersyn. Han ville inte beröra sin publik, han ville få den att tänka.

Är det relevant att spela Brechts krönika från det trettioåriga kriget idag? Teater Foratt svarar med en motfråga: ”Är du svensk medborgare? Då exporterar just du mest vapen av alla i världen.”

Men det är inte de samtida referenserna som är det mest anslående med Foratts uppsättning. De finns: en mikrovågsugn, mobiltelefoner, en kartong med Kiviks äppelmust uppspikad på Mor Courages handelsvagn. Men här finns också annat, vridbara skärmar med ornament som för tankarna till nazitiden, Francokostymer, en stämning av bedagat 40-tal, fattigdom, krutrök och skrot. Den oheliga blandningen av markörer skapar en tidlös och suggestiv scenbild. Och texten är Brechts.

Det mest anslående är skådespelarnas absoluta närvaro och den intelligenta regin. Mor Courages resa genom kriget, i Niclas Sandströms uppsättning, är ömsom lågmäld och koncentrerad, ömsom så vildsint att rekvisitan flyger genom scenrummet. Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd.

Fast okej, det sätter igång min hjärna också. Affärskvinnan Mor Courage är inte lätt att tycka om. Hon skor sig på kriget och köpslår med vad som helst. Hennes son avrättas för att hon prutar på mutan som kan frige honom. Hon spyr ur sig elakheter till sin stumma dotter, hon vägrar att ge bandage till människor som håller på att förblöda. Hon är en krigets hyena, knappt mänsklig.

Och ändå kan jag förstå henne. Julia Högbergs tolkning är lysande, hon bär hela Mor Courages komplexitet med sin nyktra saklighet, sin sorgsna blick och sitt skeva leende. Isak Hjelmskog måste också nämnas. Framför allt hans roll som yngste sonen. Totalt bortkommen och helt underbar, perfekt timing i replikerna.

Det är tur att det inte är krig, tänker jag när jag går ut från Teater Bastionen i duggregnet. En blixtsnabb tanke. Fel. Kriget pågår hela tiden. Mor Courage finns. Bara inte här, just nu.

Plus: De fantastiska sångnumren och orkestern, Nadin Al Khaladi & ensemble.

Minus: Det kalla kaffet i pausen.