Performance om världens orättvisor

Jubilatka

Tamy Ben-Tor

Lilith Performance Studio, Malmö

I fredags hade den amerikanska performancekonstnären Tamy Ben-Tor världspremiär för sitt verk ”Jubilatka”. Tamy Ben-Tor, född och uppvuxen i Jerusalem, har under 2000-talet satt myror i huvudet på New Yorks konstscen med sina tvetydiga karikatyrer av ortodoxa judar, rumänska folkdansare och nazister.

”Jubilatka” är, enligt programmet, ett performance med perverterade tolkningar av banal ondska. Det förstår jag inte alls. Fast jag anstränger mig till det yttersta. Men de olika karaktärerna som tar gestalt under det nakna lysröret på scenen ger mer uttryck för det som Ben-Tor själv framhållit i en intervju: Nonsens.

Och under nonsenleken, lager på lager av betydelser. Publiken sitter andäktig och knäpptyst, följer Ben-Tors minsta rörelse under lysröret. Första figuren påminner om Moses. Midjelångt svart hår, fotsid klädnad, stora plasthänder, skägg. Det skulle också kunna vara en muslimsk kvinna som bestämt sig för att byta kön. Hon/han kvider något obegripligt. Och ler. Står så i en halv evighet. En teaterpublik hade förmodligen börjat vrida på sig i bänkarna. Inte vi. Vi har tålamod. Det är performance. Det är högtidligt och laddat, varje blinkning tung av betydelse.

Jag både älskar och blir helt galen på den här konstformen. Den kan vara så fruktansvärt pretentiös. Jag minns ett soloverk med Kjartan Slettemark för länge sedan när alla också var helt saliga. Vad gjorde han? Satt på en stol med en docka i knät. Inget mer.

Men det är också fascinerande. Koncentrationen i seendet kan föda något nytt. När man anstränger sig att se och lyssna och låta associationerna flyga. Vad är det Ben-Tor vill berätta? För mig handlar verket om identiteter. Och om världens orättvisor. Ben-Tor blandar olika extrema karaktärer och korsar dem med varandra. Mest berörande är den hemlösa mannen i för stora byxor och rånarluva som spelar flöjt medan en inspelad röst glättigt talar om för honom varför hon faktiskt inte kan ge honom sin bostad.

Roligast, och mest lyckad av dem alla, är den sista karaktären: en man i ljusblå sidenkostym, talibanskägg och turban. Som när han börjar prata visar sig vara en flummig amerikansk kvinna som snackar om brainstorming och hur härligt det är att träffa folk av alla sorter. Jag kan bara instämma.