Bland mörker, ficklampor och förstoringsglas

Kerstin Blixt i hetluften

av och med Vidisha Mallik, Ed Damron, Kajsa Englund. Regihjälp: My Areskoug, scenografi: Ylva Lundquist, musik: Hugh Chandler. Fr. 8 år. Expressteatern 7.3.

Wienerbrödssmulorna från kvarterets bageri utgör den viktigaste ledtråden i Expressteaterns deckarmysterium ”Kerstin Blixt i hetluften”. Vi befinner oss i en liten stad där en uppfinnartävling snart ska äga rum och den excentriske professorn Ivan Kvark är favorit med sin bil som drivs med luft. Den lilla staden för tankarna till Lassemajas Valleby, men i trenchcoat och deckarhatt liknar Vidisha Malliks privatdetektiv mer en blandning av Hercule Poirot och Peter Sellers. Historien är fint och konsekvent uppbyggd efter konstens alla regler, men det är humorn och knasigheterna som driver föreställningen framåt.

Den senaste pjäsen som My Areskoug var inblandad i på Expressteatern, ”Pierrot och månen”, hade också en alldeles egen atmosfär kring sig. Ett sorgset dragspel och en hopplös kärlek i en stad där karaktärerna tycktes röra sig i en ständig gryningstimma. ”Kerstin Blixt i hetluften” har samma kvaliteter men i en helt annan stil; det är mörker, ficklampor och förstoringsglas. Och det är inte bara Kerstin Blixts förvirrade framtoning utan också Hugh Chandlers jazzinspirerade musik som för tankarna till Rosa Pantern.

Expressteatern bygger sina uppsättningar av enkelt material; ett slags teaterns grundstenar. Det betyder inte att det är simpelt. Man tecknar en fantastisk maskin i luften och publiken drar efter andan när den exploderar. Den förvirrade professorn Ivan Kvark lullar runt med den värdefulla ritningen under armen och från mörkret bakom den vita fondväggen kommer en svart hand som trevar efter den eftertraktade pappersrullen och plötsligt rycker åt sig den. Små gester bildar ett mönster och publiken fyller i det som saknas med sin inlevelseförmåga.

”Kerstin Blixt i hetluften” är den 25:e föreställningen Vidisha Mallik och Ed Damron skriver tillsammans. De har hantverket i sin hand och det är bara att tryggt ta emot det de har att ge.