En kick i skrevet på Kriminalvården

Pjäs: Bergsprängardöttrar

Scen: Riksteatern, Inkonst

Manus, regi och scenografi: Lo Kauppi

Medverkande: Anette Bjärlestam, Pamela Cortés Bruna, Figge Norling, Sara Turpin, Miina Turunen

Lo Kauppi vill ha en debatt om kriminalvården. I programbladet till föreställningen ”Bergsprängardöttrar” finns kalla fakta. 1975 resulterade 70 procent av alla morddomar i rättspsykiatrisk vård. Nu för tiden är siffran nere i 20 procent. Synen på brottslingen har förändrats under de senaste trettio åren. De som förespråkar hårdare straff och ökad säkerhet menar att vanliga medborgare måste skyddas från kriminella element. Men de glömmer vad som händer när brottslingarna kommer ut i samhället igen. Och att brottslingar också är vanliga människor.

”Bergsprängardöttrar” är en uppföljning på Kauppis monolog om sitt eget liv, ”Bergspängardottern som exploderade”. Djupintervjuer med kvinnliga interner har resulterat i en föreställning fylld av vrede, sorg och maktlöshet. Det är en bit verklighet på scenen, kongenialt gestaltad. Fyra kvinnor står fjättrade i midjebälten vid en mur av arkivskåp. Skärva för skärva får vi deras historier, genom korta monologer och telefonsamtal. Och genom deras tröstlösa skrivelser till myndigheter, vars byråkratiska och svårtydda svar rullas upp i fulltext på fondväggen.

Angelika vill träffa sin dotter och sitt nyfödda barnbarn men nekas på grund av personalbrist. Chilenska Rosanna kan inte göra sig förstådd och håller på att förgås av oro för sin tonårsson, som driver vind för våg. Mia vill ha en ögonfransböjare – och nekas på grund av säkerhetsskäl. Vakten, fint tolkad av Figge Norling, är lite dumdryg men inte ond. Han gör bara sitt jobb, fången också han i absurda säkerhetsregler och lomhörd byråkrati. Han får inte ens plantera vårlökar på rastgården utan att ansöka om det centralt.

Skådespelet är över lag ypperligt, jag tror på de här kvinnorna och deras berättelser. Ögonblicken av teatral förhöjning är sparsmakade men effektfulla, ett arkivskåp som blir likkista, pappersbitar som snöar i fonden när Mia river sönder sin personakt. Men det känns märkligt att recensera den här föreställningen som estetisk upplevelse. Kauppi drar ner brallorna på Kriminalvården och kickar den i skrevet, rakt och hårt. Det är politisk teater när den är som bäst.

Och för ovanlighetens skull känner jag att en föreställning faktiskt kan göra skillnad. Jag hoppas att den spelas för beslutsfattare och makthavare och väcker den debatt ämnet förtjänar.