Karl Ove Knausgård ägnade sitt sommarprogram i P1 åt att tala om
terrorattacken i Oslo och på Utøya. Han berättade om hur han satt på ett tåg
till en dansk folkhögskola, hur han fått nyheten i ett lärarrum, hur
omfattningen på dådet växte medan han reste tillbaka mot Malmö igen. Det var
ett starkt program, kanske det enda jag kommer att minnas av det här årets
sommarpratare.
Det viktigaste som Knausgård konstaterade var att terrorattacken, på grund av
att den hände ”hemma”, skapade ett du. Ett du som inte finns i
nyhetsrapporteringens abstraktioner. Ett du i kontrast till den avrättade
anonyma massan. Han sa att Hitlers ”Mein Kampf” och Beiring Breiviks
manifest har en likhet: i dessa textmassor finns inget du. Sedan dess tänker
jag på det konstaterandet dagligen.
Detta är också vad tankarna studsar mot när jag ser Teater Foratts uppsättning
av Heather Raffos pjäs ”Nine Parts of Desire”, som har bearbetats av Malmö
Stads första fristadsförfattare, Parvin Ardalan. Föreställningen sträcker
sig så smärtsamt efter ett du, men griper i luft eftersom den sceniska
gestaltningen är för vag. Pjäsen handlar om några kvinnor med olika
relationer till krigszonen Irak: en gravid läkare som förlorat hoppet, en
konstnär som blivit skjuten av sin man, en kommunist med starka åsikter.
Dramatikerns alter ego finns representerat som ett svidande perspektiv från
en amerikanska med en del av familjen under bomberna.
Publiken sitter på kontorsstolar och omsluts av dramat på tre sidor.
Sittmöblernas snurrkonstruktion tillåter fokus på en scen i taget.
Scenografin är annars som skelettet av en sönderbombad stad: enkla
träkonstruktioner i grått bildar dörrposter, trappsteg, sjukbritsar och
skissbord.
I Niclas Sandströms regi blir föreställningen lång och ojämn. Skådespeleriet
skiftar från starka gestaltningar till osäkra tolkningar, lösningarna på
scenerna är mer eller mindre lyckade och när två rollfigurer börjar sexleka
med fjärrkontrollerna till ett par stridsvagnar i miniatyr, haltar den
feministiska symboliken.
Teater Foratts intentioner är det inget fel på, de är viktiga. Men den här
gången bär inte det scenkonstnärliga brobygget mellan öst och väst.