Teater: Den skalliga sångerskan
Av Eugène Ionesco.
Regi: Radoslav Milenkovic.
Scenografi, kostym: Carina Lundgren Carlestam. Ljus: Iben West.
Skådespelare: Zeljko Santrac, Kerstin Andersson, Ann Katrin Andréasson, Magnus
Nylander, Suzanna Santrac, Lillemor Hjelm.
Teater Theatron, Bredgatan 3, Lund.
(recenserad 5 april)
Vem är det som är skallig? Sångerskan, primadonnan eller förtrollerskan? Och
har det någon betydelse? Väldigt lite har någon betydelse i Eugène Ionescos
pjäs ”La Cantatrice Chauve” som översatts på nytt av Jan Mark. Så är också
själva meningslösheten meningen i denna absurdistiska pjäs som Ionesco skrev
inspirerad av sina egna försök att lära sig engelska via en parlör.
För Ionesco, född i Rumänien och bosatt i Frankrike, framstod de brittiska
konversationsfraserna som ett högtravande flöde av självklarheter staplade
på varandra.
Liknande fraser fyller pjäsen vars yttre struktur är ett hem där herr och fru
Smith väntar besök av sina vänner the Martins.
Just genom sin avsaknad av intrig kan pjäsen spelas på många olika vis: som
existentiellt drama i klass med Becketts ”I väntan på Godot”, som spetsig
antiteater och som ren fars. I Teater Theatrons och regissören Radoslav
Milenkovics version väljer man den sista varianten, kryddar med lösbröst på
alla kvinnliga deltagare och lägger till en dos integrationsproblematik när
herr Smith går lös på Ikeamöblerna med våld.
Då och då slinker han undan den brittiska konformismen och spelar musik från
hemlandet på Balkan så högt att fru Smith vrider sig av skam i skinnsoffan.
Här finns en linje värd att utforska, men rätt snart överges möjligheten till
fördel för ren buskiskomik.
Är det kul? Inte särskilt. För att fungera som buskis borde skämten vara
bättre och gestaltningen mer konsekvent. Som det nu är glappar det både här
och där och inte bara över brösten. Projektet är ett samarbete mellan Teater
Theatron, Månteatern och Teater 23 och spelstilen skiljer sig åt, från
Zeljko Santracs burleska utlevelse till Kerstin Anderssons mer återhållna
komik.
Ett nypåfund är dessutom att gestalta paret Martins som kvinnor. Greppet hade
kunnat vara intressant, en utveckling av den grundläggande frågan om
identiteten i ett samhälle styrt av konformism, men känns mer som ett alibi
för att visa den småkåta dråpligheten i att två kvinnor kysser varandra.
På onsdag 8.4 har pjäsen Malmöpremiär på Teater 23.