STYCKMORD
Teater Mutation.Text: Annika Nyman och Sara Tuss Efrik. På scen: Agnes
Forstenberg och Emelie Wallberg. Inkonst, Malmö, 21.9.
Malmös frigruppsliv skär sig. Med det menar jag inget skadligt, tvärtom. Just
nu ryms här temperament av så olika karaktär att det i varje fall är svårt
att ha långtråkigt. Tongivande Teatr Weimar fortsätter att borra i
tvärkonstnärliga samarbeten.
Uttrycket är exklusivt och undersökande; stoffet utgår från en kanon, som kan
vara Marguerite Duras ”Älskaren” eller August Rodins absolut släta
skulpturer. I ett helt annat hörn av staden korsar Teaterrepubliken
dramatik med undersökande journalistik. I aktuella ”Teaterrepubliken får
barn” trampar skådespelarna runt i sockiplast. Ett myllrande kuddrum
gestaltar människors iver att hitta ”strategier” för att fostra sina barn.
Teater Mutation, vars deckarhistoria ”Styckmord” nu kan ses på Inkonst, är en
färsk nykomling med rötter i Teaterhögskolan i Malmö. Det är också den
första frigruppen som, vad jag kan se, uttryckligen förhåller sig till Teatr
Weimars scenspråk.
Annika Nymans och Sara Tuss Efriks samskrivna text kännetecknas av poetiska
kvaliteter, snarare än episka. Med sin glidande struktur strömmar den in och
genom det klaustrofobiska rum, där skådespelarna Agnes Forstenberg och
Emelie Wallberg regerar. Liksom hos Weimar (läs Christina Ouzounidis) påstår
texten saker. Den anklagar, ber om förlåtelse, kräver och skaver. Den mynnar
i ett teaterbegrepp, som kämpar sig bort från en fullt begriplig situation.
Det handlar om en sorts text som står i beroendeställning till ett
formstarkt rum och ett drivet skådespeleri.
Rummet, ja. Vitplastade madrasser är hopfösta till en scen i mitten. Kolonier
med vita fallosar skjuter upp som hattifnattar ur bädden. Här knådas en deg,
som inledningsvis är symbol för pjäsens mormor och hennes förvridna
omsorger. Senare blir degen ett kvinnligt könsorgan, en ”mutta”, som
utforskas och tömmer sig på blod. Och till slut blir den ett barn, eller
åtminstone en klump att vårda. Skådespelarna är nedsminkade, ett öga
övertejpat. Sladdriga trikåer plockas av, plagg efter plagg, och kastas över
scenkanten.
”Styckmord” är installationsteater som brutalt bänder upp våra föreställningar
om vad kvinnor på scenen vill och kan. Inneslutna i ett psykotiskt rum ägnar
sig de två karaktärerna åt farliga lekar, som rör makt, lydnad och
sexualitet. De tigger om publikens avsmak och skapar så en egen plattform
att berätta utifrån. Uttrycket är inte helt självständigt eller färdigt, men
påträngande i sin solkiga iver att inte behaga.