City Sound Coincert av Ici-Même och Hide & Seek av
Udryk.
Københavns Internationale Teater 10 och 11 augusti.
Det är tidig kväll i Köpenhamn, en vanlig grå augustidag. Ett stenkast från
larmet vid Hovedbanegården, runt en fontän på ett litet torg, står en
samling människor. Med slutna ögon har de vattenporlet i ryggen och stadens
trafik framför sig. Strax närmar sig ytterligare några och tar de blundande
vid handen. Parvis vandrar man så iväg. Ett par främmande fingrar i
handflatan är det enda som förbinder de frivilligt blinda med sina ledsagare.
Franska Ici-Même gästar Köpenhamn med ljudvandringen ”City Sound Concert”.
Ici-Même består av dansare, ljuddesigner och koreografer som utforskar
vardagen i storstäder runt om i världen. Att de nu är inbjudna av Københavns
Internationale Teater (KIT) och Metropolis-biennalen är gjutet. KIT är en
institution i det öresundska scenkonstlivet och har i tre decennier
laborerat med människans förhållande till konst i det urbana rummet.
Först är det inte alls särskilt poetiskt. Att blunda mitt i kaoset ger kramp i
ögonmusklerna och att frivilligt ledas bort av en främling strider mot allt
vi lärt. Mänsklig tillit är utrotningshotad och vi måste anstränga oss för
att erövra den igen. När hjärnan efter en stund accepterat omständigheterna
sker förvandlingen snabbt.
Under skorna vecklar trottoaren ut sig i ett gropigt landskap. Mot synfältet
spelar ljuset i en ny skala av naturligt och artificiellt. Och överallt
över, under, från sidan, pågår den stora konserten, ljuden som omger oss men
som vi annars inte fäster uppmärksamhet vid. Biljettkassans tonintervaller.
Susandet när metron drar iväg.
Köpenhamn luktar illa. Köpenhamn stinker av piss, diesel och flott. Det känns
som om en buss kör rakt in i ansiktet och inne på Tivoli mår jag illa, trots
att vi bara förnimmer vinddraget när spelautomaterna rasslar till.
Samtidigt: det här är en märkvärdig, kroppslig upplevelse, som egentligen går
utanpå beteckningen ”konsert”. Musik påverkar vår puls, den kan göra oss
rädda eller modiga, men ”City Sound Concert” är lika mycket en
dansföreställning. Det handlar om fysisk balans, närvaro och koncentration.
Om anspänning och avspänning, om att lita till andra kroppar. En dans som på
ett genomgripande vis omförhandlar gränsen mellan vackert och fult.
Kanske kan man generaliserande tala om en särskild KIT-estetik, som hastigt
spricker ut som en dikt i murbruket. Den som följt KIT genom åren blir
sällan överraskad: vi har letat oss fram i labyrinter, vi har väntat på
dansare på ödetomter, stått i mörkret framför parkeringshus i Örestad och
glömt att akrobatik och rock är olika genrer. Ändå: efter att ha sett danska
gruppen Udryks verk ”Hide & Seek” känns det inte riktigt som om
jag har varit i tunnlarna i Nørrebro. Jag har inte sett en vitsminkad man
med ukulele vandra mellan de klottriga mosaikväggarna. Jag har inte sett en
förvriden tango i skumrasket. Jag har inte ... Eller?