Någonstans i ett radhusområde nära dig begås ett bestialiskt mord. Eller om
det är ekot av ett mord de åtta utvalda i Teater Farozonens intima visning
får se. En flirt med den verkliga fasan som under de senaste åren tagit sig
allt mer bloddrypande utryck på teaterscenen samtidigt som film- och
tv-repertoaren fylls av vampyrer, varulvar och zombies.
Inte på riktigt men så nära man kan komma när våldet och hotet kryper tätt
inpå, direkt i scenrummet. Sadomasochism som i Institutets fleråriga
fascination för förnedringssex eller danska Teater Republiques och Signas
spektakulära version av Pasolinis filmklassiker ”Saló”.
Eller nästan mest skrämmande i sin realistiska massverkan: Elin Lundgrens och
Lilith Performance Studios ”Back in Baby’s Arms” där hundra blåslagna
kvinnor stillsamt intar Gustav Adolfs torg i Malmö.
När Malmö stadsteater ger sitt bidrag till trenden i en dramatisering av
skräckmästaren Edgar Allan Poes noveller tycks verklighetens våld till en
början långt borta. Lekfullt travas klichéerna på varandra när Hipps
innergård tas i anspråk för första gången i en föreställning under bar
himmel.
I de omgivande huskropparna skymtar bleka ansikten, fönster slår för vinden
och scenen skimrar grönt i helvetiskt fosfor. Elegant flätas fyra av Poes
mest kända noveller samman i ett collage av lösa scener och snart görs ett
mönster tydligt. Beteenden går igen, ett tillstånd av desperation när den
omgivande världen börjar bågna.
Är hotet verkligt eller inbillat och finns det någon logik i galenskapen? En
man fattar avsky för sin tillgivna katt, torterar och dödar den. En annan
grips av vanmakt inför en gammal mans stirrande öga, slår ihjäl honom och
styckar kroppen. En tredje begraver sin älskade syster levande i källaren
och det är vridet och bisarrt och samtidigt bara alltför igenkännbart från
nyhetsflödets rapporter.
Skickligt kombinerar föreställningen den klassiska skräckkomedins spektakulära
effekter med nerven i botten av dramat, att våldet i grund och botten är
fullt möjligt. I Erik Olssons gestalt drivs den forne djurälskaren i ”Den
svarta katten” allt längre in i alkoholdimmorna och blir i förlängningen en
annan.
Lysande är dessutom Henrik Svalander, hasande fram i sliten vadmal, besatt av
sin hyresvärds onda öga. Ett tvångsmässigt tänkande som säkert har en bekant
diagnos, jämställd med Bashkim Nezirajs desperate William Wilsons
schizofrena kamp med sitt bättre jag, med dödlig utgång för dem båda.
För regin står Marie Parker Shaw som gjort ett styvt jobb i att anpassa texten
för scenen tillsammans med ensemblen. På en knapp timme kramar man den
samlade våndan ur Poes alster i en tät och effektiv föreställning som
dessutom är fullkomligt gratis. Först till kvarn gäller till 27 augusti.