El Flamenco
Idé, koreografi, dans: Mariana Ortega Rayo. Regikonsult: Harald Leander.
Bildspel: Ulf Södergren.
Mariana Ortega Flamenco, Palladium, Malmö 19.2
Brinnande eld mot en blodröd himmel, en brud i vitt och en kvinna i svart som
stryker henne över slöjan och knycker hatiskt på nacken. Även till den som
inte talar språket förmedlar flamencon sina berättelser; om passion och
svek, flammande begär och svartsjukans största mörker.
Kontraster, ett orrspel i svart och rött och en koncentration mitt i
utlevelsen som sätter sig som en skarp rynka i flamencodansösen Mariana
Ortegas panna. Med helaftonsföreställningen ”El Flamenco” är hon tillbaka på
scenen igen efter några år med annat, en nystart ambitiösare än någonsin.
Berättelsen löper på flera plan, projiceras i fonden som ett collage av scener
och bilder på konstens ikoner och landmärken. Gulnade kartblad visar resan
från romernas fattigaste läger till de etablerades salonger, med dramatiska
livsöden kantande dess väg. Som poeten Federico García Lorca vars dikter
sensibelt tolkas av Claes Ottelid och ekar vidare i Jesús Ortegas
känslosamma sång.
Mot dansens och sångens kaskad av färger och känslor står formen, strängt
skuren i scener vars uppsåt noga redovisas i programbladet som närmast antar
formen av en lärobok i ämnet flamencodans. Det folkbildande anslaget och
uppsjön av intressanta spår är på en gång imponerande och begränsande.
Motsägelsen är en del av dansen, som i Mariana Ortegas tolkning poängterar
just svärtan och den hårt hållna passionen. Kraftfulla rörelser i strama
klänningsliv, med kjolen som en flammande röd fana i dödsföraktande
kommunikation med Georg Oddners framrusande tjur i fondens bildspel.
Tekniken är briljant och upplevelsen visuellt bländande. Och samtidigt något
befriande när scenen överlåtes till dansarna Yasmin Bokhari och Ann-Katrin
Cederholm i ett något mindre ekvilibristiskt mellanspel. Inte lika
intensivt, men med en värme som välbehövligt syresätter den formfulländade
muskelspänningen.