Next to normal
Musik: Tom Kitt.
Text: Brian Yorkey.
Regi: Thomas Bendixen.
Scenografi: Manfred Blaimauer.
Bandledare och musikarr: Lasse Schmidt.
I rollerna: Cecilie Stenspil, Troels Lyby, Laus Høybye, Kristine Marie
Brandstrup m fl.
Nørrebro teater. Premiär 18.2.
Av nya musikaler finns grovt räknat två typer: romantiska utstyrselstycken
och kammarspel om mänskliga relationer. ”Next to Normal” tillhör den senare
kategorin och ses som en stimulerande injektion i genren, en ”Vem är rädd
för Virginia Woolf?” med musik. Den kom nyligen från Broadway till Karlstad
– Cecilie och Christer Nerfont i de ledande rollerna.
Nørrebro teater står för Danmarkspremiären med Cecilie
Stenspil och Troels Lyby som det äkta paret i en höggradigt dysfunktionell
familj.
Stycket levererar med sina nyanser och komplikationer mer feel bad än feel
good. Det sätter problem under debatt i rykande vital form. Därför är
detta en riktigt respektabel musikal. Udden riktas mot tvånget att vara
perfekt och lyckad, och mot den tafatta psykiatri som ordinerar piller och
elchocker. Men perspektiven är vidare än så, det visar de sex på scenen, som
alla har individuell kläm i rolltolkningarna.
Peter Bendixens tempostarka uppsättning håller högsta kvalitet. Musiken
dundrar bakom scenografins metallbygge: ett rockigt band med vilopunkter hos
gitarr och cello. Ensemblen är genomgående driftig och behärskar den
överraskande avancerade stämsången.
Hustrun lever ett nervöst, traumabehärskat skenliv med tablettlycka; Cecilie
Stenspil vacklar trovärdigt mellan överspänd desperation och vilsen
depression. Maken, Troels Lyby, tiger sig med oroad valhänthet genom
äktenskapets dolda problem och ständigt uppenbara kriser.
En son, drömskt idealiserad: oskuldsfullt välsjungande Laus Høybye, fräsch och
flexibel, och en karsk, vasstungad dotter med frenetisk utstrålning,
Kristine Marie Brendstrup. Därtill en boyfriend, Kenneth Müller
Christensen, samt en läkare, Tom Jensen.
En föreställning med påfallande go och en trots allt konstruktiv villervalla.