Föreställningen börjar redan långt innan utsatt tid genom den ström av
människor som drar sig mot Dockan till fots eller cykel, som gångna tiders
varvsarbetare vid arbetsdagens början, mitt och slut. Därmed blir publiken
en del av den iscensättning av Kockums och varvets glansdagar som ”Dockplats
2010” vill vara.
Kvällen inleds med hjärtat i halsgropen när tio simhoppare från Malmö
Kappsimningsklubb marscherar ut på träbryggan. Ska de verkligen hoppa i det
svarta vattnet, är frågan alla ställer sig när de balanserar på kanten, på
tå. Och det gör de naturligtvis och använder sedan förtöjningspålarna i
dockan som trampoliner. Att från ett rangligt och minimalt underlag, med
tunga och blöta kläder göra skruv och mollbergare ner i iskallt vatten, kan
inte betraktas vara något annat än hjältedåd i konstens tjänst.
Föreställningen är full av sådana här bildpoetiska tablåer. Som när Svaneholms
Singers kommer åkande ur mörkret på en sightseeingbåt, suggestivt upplysta
och sjungande en Sonnevi-text; som vertikaldansaren Claudine Ulrichs
tyngdlösa flykt över vattnet; som dansen som projiceras på en skummande
vattenvägg. Ljusen och klädernas färger blandas med lysbojarnas blinkningar,
lanternorna på Turning Torso och fyrarnas sken.
Det som främst bidrar till att förställningen blir en lyckad iscensättning av
varvet är Bjarne Kvinnslands ljuddesign. Inspelade varvsgubbar blandas med
telegrafi, skutknarr, nithammare, vågskvalp och plåtdån – det mesta framfört
live av slagverksspelare. En väldig fartygsmotor med startsvårigheter blir
grunden till en hypnotisk rytm. Det är otroligt snyggt.
Det som funkar sämre är själva dansen, särskilt när den äger rum på andra
sidan dockan. Det blir för abstrakt och ofokuserat. Avståndet dödar
intimiteten. Intensiteten når inte publiken. Men mot slutet, när dansen förs
ut på pontonerna i dockan, glimmar det till. Dansarna kommer närmare och det
gnisslande ljudet från deras skor mot det blöta underlaget förvandlas ömsom
till skrattmåsars skrän, ömsom till det slabbiga ljudet av fiskars desperata
sprattlande på land.
”Dockplats 2010” är en hyllning till platsen, dess historia och samtid. En
manifestation av industrimiljöers skönhet, en studie i förfallets estetik
och en utvidgning av dansen som konstform, även om själva dansandet ofta
hamnar i skymundan. Det är en häftig och mycket vacker föreställning – en
poetisk och akrobatisk nummerrevy i ordets bästa bemärkelse.