Vägen till Malmö stadsteater är avspärrad och en mur av poliser hindrar människor
från att passera. I skyn smattrar en helikopter och ljuskäglorna från
piketbilarna slår över svartklädda motdemonstranter. Någonstans innanför
avspärrningarna demonstrerar Sverigedemokraternas ungdomsförbund under
parollen ”Med folket för fosterlandet”.
Ett hot om våld i luften, hat och hets och poliser med glasartade blickar medan
jag kringgår avspärrningen och finner min väg in i Hipps salong. Och hur
stämningen från gatan sömlöst går över i mardrömslika visioner från ett krigslandskap
fjärran vårt; Afghanistan tidigt 80-tal, ett land hårt härjat av
konflikter.
Här vinglar den unge Fahrad hem efter en blöt kväll när han hinns upp av ett par
soldater som sparkar honom sönder och samman. Under den kvällen går någonting
oåterkalleligen itu och han ser ingen annan utväg än att lämna landet.
Inrullad i familjens sista värdeföremål, en äkta matta, smugglas han över
gränsen.
Med utgångspunkt i den fransk-afghanske författaren Atiq Rahimis självbiografiska
roman har Jesper B Karlsen skapat ett märkvärdigt drömspel.
Som tanken hela tiden återvänder till det som bränner flackar föreställningen
kring stunden när Fahrads själ skiljs från kroppen under det grova
våldet.
En ung änka (Nadin Al Khalidi) hittar honom i rännstenen och tar honom hem till
sig. Blickar glider, händer söker men rädslan skiljer dem åt och det blir
inget möte, än mindre kärlek. Uppsättningen är ursprungligen skapad för Københavns
musikteater men ges nu med delvis svensk ensemble på Malmö stadsteater.
I rollen som berättaren, den äldre Fahrad, ses en utmärkt Håkan Paaske medan hans
yngre alter ego gestaltas vitalt av Kardo Razzazi. Hipps stora svalg till
salong har avskärmats och publiken tar plats direkt på scenen under en stjärnhimmel
av nakna glödlampor.
Sång varvas med tal och i ett kort solo ges Nadin Al Khalidis karaktär en välbehövlig
egen röst. Annars är det mest mannens värld vi ser, med kvinnor som mammor
med välfyllda bröst, redo att ge di till män och barn. Ett lapptäcke
av ord och blixtbelysta tablåer, vackert och smyckat med metaforer och
våld som liknar dans. Och samtidigt så rått och likt verkligheten att jag
måste se bort.