Kung Oidipus
Av Jon Fosse efter Sofokles
Regi och koreografi: Kajsa Giertz
Scenografi och ljus: Sven Dahlberg
Hipp, Malmö Stadsteater, 24/9
Det börjar som en mardröm. I golvet gläntas en lucka. Upp sträcker sig två
händer, förvridna som om de just ska till att födas fram. Efter händerna
kommer en kämpande kropp. Så öppnas en lucka till, och en till, och en till.
Tills hela den rökiga scenen är full av sjuka, krälande kroppar.
Kajsa Giertz avslutar sin trilogi på Malmö Stadsteater med den norske
dramatikern Jon Fosses bearbetning av Sofokles tragedi, ”Kung Oidipus”.
Efter två brett upplagda och fysiskt expressiva föreställningar, ”Snövit”
(2007) och ”Carmen” (2009), är man nu framme vid finalen. Det är ett tungt
material. Oidipus är myten om mannen som dödar sin far och äktar sin mor.
För att undkomma smärtan sticker han ut sina ögon. Enkelt översatt handlar
det om skuld. Om det svåra att se skulden i sig själv.
Efter den krälande inledningsscenen börjar skådespelarna maska upp texten. Det
går lite prövande, för inte mindre än åtta Oidipus ska dela på replikerna,
som faller som öppna förslag än här, än där. Ensemblen bär snäva kjolar och
skjortor knäppta nästa hela vägen upp. Ett par mikrofonstativ ger oväntat
fokus åt små och stora röster. Några kontorsstolar tronar annars ensamma på
scenen, som en andefattig påminnelse om att det som händer i myten, händer
också här. Men strax hinner mytens verkan ifatt: Lindy Larsson drar av sig
gråkostymen och blir Teiresias, siaren. Nästan naken, med slutna ögon och
tungspetsen som en tentakel tar han sig runt. Med Jennie Lindström
fastnaglad bakpå, som en dom att bära.
Giertz visuella skärpa lyfter ”Kung Oidipus” i nackhåren, upp ur historien.
Det är mer återhållet än köttigt, och ibland hinner jag tänka på den som en
mellanföreställning. Men så kommer en fysisk briljant utvikning igen: Jan
Vesala gör Budbäraren, med kontorsstolen som en skramlande svulst runt
fötterna. Kravlad upp på stolhelvetet stämmer han in i sången, som ljuder i
rummet som öppnar sig bakom scenen, där ett piano finns, där ensemblen står
som ylande vålnader.
”Kung Oidipus” är stiliserad och kort, men gnagande komplex dansteater. När
Oidipus ögon i Fredrik Gunnarssons tunga kropp är tömda på vätska, faller
mörkret som en lans över scenen. Ett mörker som kräver eftertanke. Ett
mörker att vårda.