Fantasier klär av publiken

På affischen till ”Orena tankar” stirrar Linda Adami stint in i kameran, iklädd enbart en fågelmask. Samma pose inleder föreställningen, men nu rör hon sig också som en fågel och växlar mellan att blåsa upp överkroppen och låta den sjunka in. Fram och tillbaka mellan utspända bröst och insjunken bröstkorg. Som om hon växlar mellan en erotisk fantasi och en mardröm.

Scenen är genialisk i all sin enkelhet. Dorte Olesens förra föreställning – Malmöproducerade ”Made in Sweden” – var full av sådana lysande ögonblick.

Men skillnaderna är större än likheterna: där ”Made in Sweden” var tempofylld och interaktiv, är ”Orena tankar” långsam och nästan introvert. Långa partier utspelar sig i en relativ tystnad, förstärkt av Franz Edvard Cedrins finurliga ljuddesign.

I ”Orena tankar” skapar Dorte Olesen tablåer som växlar mellan rent och orent. På den rena sidan är det Händel, Ponnysånger och oskuldsfull balett till Månskenssonaten, på den orena är det fågelmasker och sexualiserade kroppar.

Emellanåt är det långdraget och svårtolkat. Ibland ökar tempot, som i den våldsamma duett mellan Linda Adami och Sebastián de la Cuesta Gormaz där njutning övergår i misshandel. Men den scenen utgör undantaget i en föreställning som mest förhåller sig till det som händer inne i våra huvuden.

Och det är där den tveklöst bästa scenen utspelar sig. Den börjar med att alla dansarna står i olika grad av nakenhet och tittar rakt in i ögonen på den upplysta publiken. Så småningom börjar de posera och steg för steg blir poserna mer öppet pornografiska – och mer komiska. Det är rumpor som vickar och fingrar som pillar i imaginära hål medan dansarna fortsätter stirra rakt in i publikens ögon. Och när tiden går och skratten växer blir det som om dansarnas blickar övergår från att vara utmanande, till att ömsint klä av publiken. För ett ögonblick delar vi våra orena tankar, utan att behöva skämmas över dem.