Lunchdans. Skånes dansteater.
Fem dansstycken koreograferade av Patrick Bragdell, Anette Jellne, Kang Ma,
Belinda Nusser och Sara Åhman.
Skånes dansteater, 15.9.
Sedan några år tillbaka uppmuntrar Malmö stadsteater sina skådespelare att ta
initiativ till egna uppsättningar, förverkliga dolda talanger, berätta egna
historier. En akt av medbestämmande i ett yrke där man annars i hög grad är
del av en vision som inte nödvändigtvis är ens egen.
På ett liknande vis arbetar Skånes dansteater med Lunchdans, där dansarna får
tillfälle att skapa sina egna produktioner. I årets upplaga debuterar fem
dansare som koreografer och som extra bonus ges en film skapad i samarbete
med Malmöfilmarna Olof Werngren och Martin Lang.
Först ut på scenen är Belinda Nussers explosiva och urbant skavande ”Quartet
for lunch”, en rivstart som får en att glömma morotssoppan och gå upp i
rörelsen, de audiella effekterna och ljuset när de fyra dansarna abrupt
överger lunchbordet och tar rummet i besittning.
En urladdning i skarp kontrast mot filmens inledande sekvenser präglade av en
bedräglig stiltje; ögon som ser i blindo och kroppar som dröjer tankfullt
mitt i en rörelse.
I rollerna ses kompaniets dansare och filmen påminner i mycket om en poetisk
roadmovie, när vardagens fläckiga köksbord möter ljuset över Västra hamnen
och fåglarna kring Möllevångstorget. En kärleksförklaring till staden själv
mot bakgrund av Malmöbandet Gaby and the Guns låt ”Bränner staden”.
Dansen blir i filmen till gatans koreografi, till trevande händer och slängiga
steg över asfalten. Fingertoppskänsligt tar filmarna till vara nyanserna i
uttrycken och skapar en ny helhet som håller, en intimitet inte minst i
dansen som annars är svår att göra rättvisa på scenen.
Övergången till Kang Mas distinkta och suggestiva ”Fratres” kan tyckas brutal
men något i djupandningen dröjer sig kvar, ett förhöjt tillstånd av närvaro.
Inte minst ljuset används sublimt i det lilla stycket som elegant balanserar
de två dansarnas spegelakt mot Arvo Pärts komposition för cello och piano.
Valet av musik är annars en faktor som brister i några av dessa
förstlingsverk, som i Anette Jellnes ”Within” som aldrig riktigt hittar vare
sig formen eller rytmen. Betydligt intressantare är de smygande vilddjuren i
Sara Åhmans ”Gry” medan Patrick Bragdell inleder sin avslutande ”Nornir”
imponerande effektfullt men tappar något av kraften under resans gång.
Kanske just genom sina ständiga omstarter av musiken.